Det bästa som hände igår

"Bibbedibibbedibip" "Bibbedibibbedibip"

I microns display lyste de digitala siffrorna: 20:34.

"Bibbedibibbedibip"

Ett ljupt andetag och sedan tryckte jag in knappen med den gröna luren.

"Jaa, det är Lotta." Min röst bar förvånansvärt nog efter att ha väntat på det telefonsamtalet i två timmar.

"Hejsan, det här var Anders Karlsson från Blå Stjärnans djursjukhus."

"Hej," svarade jag och väntade på vad veterinären hade att säga. Det var säkert tyst i en sekund, sedan var jag tvungen att fråga "hur är det med vår lilla Skrutt?"

Den sekunden, så kort att man inte hinner tänka en klar tanke, ändå hinner känslorna rasa runt i hela kroppen. Oron for som en skottspole mellan nervtrådarna. Hoppet rusade runt som en cyklist i en velodrom. Glädjen över att telefonsamtalet kom till slut hettade i kinderna. Förvåningen över att han inte självmant hade börjat berätta var som ett stort tomt hål i magen, där det fruktade svaret ekade fram och tillbaka, outtalat men ändå så tydligt i klangen. En sekund bara och pessimismen tar sitt stryptag om luftstrupen och andningen upphör.

"Din kanin mår bra. Han har vaknat ur narkosen och allt är som det ska vara."

Därefter berättade veterinären att han filat bort några små taggar på kaninens tänder. Vi skulle få komma och hämta honom med en gång så att han fick vakna upp och vila i lugn och ro, utan den stress som den ovana miljön ger. Det är stressen i samband med narkos som är det farligaste för en liten, känslig varelse som en kanin.

Jag satte mig i bilen, kände efter att plånboken låg i handväskan och åkte iväg tillsammans med min dotter, kaninens egentliga matte. När vi kom fram låg lilla Skrutt i sin transportbur och såg alldeles förskräckligt trött och tufsig ut. Trots att han var alldeles omtöcknad av narkosen lyfte han på huvudet och puffade på mattes hand när hon sträckte fram den för att hälsa.

Den lilla varelsen visade att han kände igen oss. Den känslan, att få bekräftelse på att vi hör ihop, stärkte övertygelsen att det visst var värt det. Tvåtusen kronor är väl ingenting i jämförelse med ett ögonblick av total samhörighet, lyckan av att vara både beroende och behövd. En liten stund då allting runt omkring blir oviktigt och närvaron i det nuvarande ögonblicket är den tideräkning som gäller i det privata universum som är bara ditt eget.