Vem ska ta ansvar?

Skolgårdsbråk
och föräldraroll
letar efter någon att ställa till ansvar
- rättar mig själv i nästa tanketag

letar efter någon att diskutera med

ta upp ett problem
prata ut
förstå
föreslå
en lösning
finns inom samtalshåll

Så lätt ta till
minoritetens offerroll
när du inte har hunnit
velat
kunnat
förbereda dig
för du har inte orkat se

Det var länge sedan
om någonsin
du höll ditt barn i en kärleksfull kram
Det var ännu längre sedan
om någonsin
du  kände värmen
som en filt över axlarna med tårna nogsamt instuckna i hyddan

Förstummad
går jag hem
med ryggen mot det du byggt som en borg
staplade illusioner om en bättre värld

förföljd av ekot
av ditt våldsamma försvar

anklagad för att anklaga

någonstans i ekots dova klang
en svag klocka av medömkan
som strax överröstas
av vredens vrål

Den moderna tigern
förhandlar först
i morgon går jag till attack
utan vapen
men med makt

Vi

Ett fjäderlätt stråk
av lättnad i mitt bröst
när första helgen närmar sig

Det finns inte längre
ett oroligt moln
svävande i fredagens sinne

Vi finns inte längre
Jag saknar din röst
men inte dina stumma önskningar

Frigörelse

Lägg oron
på vågen
väg den mot stoltheten
när femåringen balanserar sin nya cykel

Lägg rädslan
åt sidan
mät den mot lättnaden
när tonåringen äntligen kommit hem

Lägg skräcken
i skuggan
göm den under glädjen
när människan lär sig av erfarenhet

En atlet

Min pojkvän har blivit en man. Hans unga och lekfulla sinne har stärkts, utvecklats till en mogen, humoristisk, vänskaplig själ. Språngmarscherna för att hämta upp snöbollar vid sidan av gångvägen har ersatts av löprundor, uppför långa backar och genom andhämtningens långa tunnlar. Var och varannan kväll kommer han leende hem efter ett pass på gymmet och lyfter mig, bär mig, ser mig. Vår ungdom finns kvar inom de väggar som omsluter vårt liv.

Att vara inblandad

Vandrar mellan talande ryggar

försöker sidledes passera genom 

trånga passager och pressande frågor

Studerar de ansikten som glimtar förbi

Blicken hakar någon gång fast i en annan

men vill inte stanna kvar

vill glida undan, 

fastnar i osynliga fångstnät

som är uppspända 

av livets vilja att hålla oss alla om ryggen 

vare sig vi vill vara med eller ej

Att automatisera

Behöver inte tänka
på att tänka
tankarna kommer
på dig
oss
automatiskt
bara jag tänker på
att inte tänka
på dig

och skulle jag ändå
slänga en medveten tanke
åt ditt håll
så hoppas jag
du känner
min omtanke

Bygger med känsla
en linje
utan materia
utan strålning
utan teknik

Konstruerar
ett liv
där vi alltid är förenade
utan att vara bundna

Att befria

Den gröna pricken
befriar endast den
oroliga därhemma
Låter sig lugnas
av signalens färg
Men den som tänder
får inte riktigt känna
friheten därute

Att vägleda

Den buttra, gnälliga tonåringen som ägnat de senaste åren till att markera sin frigörelseprocess har under ett par månader förändrat sin attityd. Plötsligt en dag går det att föra en diskussion utan att anklagelser eller personliga ifrågasättande sänker samtalsklimatet under nollpunkten.

Sambandet med den privata övningskörningen, den så kallade mängdträningen, är konstaterat men frågan kvarstår om tonåringen aktivt bestämt att vara tillmötesgående under körsessionerna eller om det är en biologisk mognadsprocess som skulle inträffat runt 18-årsdagen i alla fall.

För föräldern är det en fantastisk upplevelse att få vägleda sitt barn, ge råd och anvisningar utan att det uppfattas som tjat. Den allra mest glädjande insikten är att tonåringen ju faktiskt är mogen att själv ge sig ut, inte bara i trafiken utan också i livet.

Att kontakta

Slå en signal. Gå hem till. Vi möttes ju häromdan, det borde inte ta emot. Det borde inte komma fyllda tvättkorgar och ostruken tvätt emellan. Diskmaskinen kan väl stå ourplockad en stund till. Varför fångar teven mitt intresse just idag?

Ring upp. Ring på dörren. Ett par dagar efteråt är en passande tidsrymd. Nu är det läge att ta upp tråden, att återknyta till mötet på stan. Tillfället kommer aldrig igen, att vänta längre gör det bara svårare. Det borde vara lätt.

Men det är svårt. Första frasen går att tänka ut men svaret går aldrig veta. Fortsättningen går inte att repetera. Oron för att inte hitta ord. Rädslan skuggar mig när jag inte vet om det går bra, om vi hittar varann igen. Mina fingrar snubblar generat på tangenterna när jag söker ditt namn på Facebook i stället.

Att behaga

Med ett alldeles rätt tillrättalagt leende
ska man välja de väl avvägda orden
och visa den förväntade attityden

spela med i det underligt välbekanta spelet
sedesamt svara rätt i varje scens repliker
stillsamt låta sin motpart peka ut vägen

Med en lätt sänkning av blicken
hoppas man kunna se bortom knuten
och där upptäcka vad som förväntas härnäst

Att vägra

Hon väntar
på att du ska ta dig samman
och ordna upp din vardag

Hon menar
att du är en vuxen människa
med förnuft och förstånd

Hon hoppas
att du inte tror att hon
ska reda ut dina bekymmer

Hon hjälper
ju till om hon är tvungen
när hon ser att det är illa

Du ber inte om hjälp
Du begär ingen assistans
Du frågar aldrig om stöd
Du sitter bara där och väntar

Hon vägrar
att ta ansvar för ditt liv
och ditt välbefinnande

Du måste ge lite själv
Du borde visa lite respekt
Du kunde åtminstone säga ett tack

Integritet

En armlängds avstånd är en rimlig gräns
hon vill inte känna värmen hud mot hud
men se den och tolka den i rymden mellan er

Du får inte krypa närmare och hamna inom synhåll
för de inbillade och verkliga små fel som stör er dialog
men de stora bristerna är stumma
och talar inte ens i enrum om du skulle komma nära

Att försumma

Varje vaken stund
vill jag värna dig
min mamma

Under solens strålar
vill jag hjälpa dig
gamla mamma

I dagens ljus
vill jag vara den
goda dottern

men när kvällen kommer
lurar minnen i dess skugga

ovälkomna känslor
tar sig fram i skydd av mörkret

Logikens svarta skärpa
ställer upp retoriska frågor

Vad har hon gjort för dig?
När fick du erkännande sist?
Har hon nånsin tackat dig?

Är det ditt ansvar?
Är ni inte flera syskon?
Är du skyldig henne nå't?

Strax innan sömnen släcker sinnet
skymd i drömmars dis

står den viktigaste frågan
ännu obesvarad kvar

Är du ärlig mot dig själv?

Att fräsa

Den hackade löken som fräses i en klick smör blir mild och gyllene.

En maträtt utan lök är platt, trist och fyrkantig. Med lök lyfter smakerna och sinnena upptäcker nya utrymmen att utforska. Att fräsa löken är som att riva väggarna i det hus där smakupplevelsen bor och det finns inte längre några gränser.

De oundvikliga orden som fräses fram i en ordväxling blir sträva och gråa.

Ett gräl utan ord är tamt, trist och meningslöst. Med ord får meningen bäring och känslorna visar vilket vägval som är det rätta. Att fräsa fram orden är dock som att riva väggarna i den relation som byggts upp och det blir alltför lätt att passera vedertagna gränser.

En anledning

Det finns så mycket jag gillar hos dig

Din självständighet
Din generositet
Din humor
Din jordnära personlighet
Din handlingskraft
Din självklara existens


Det finns så mycket som får mig att må bra

Din blick som håller fast i min
Din famn som gör mig trygg
Din närvaro som omsluter mig
Din kraft som ger mig livslust
Din glädje som når mitt inre


Men det finns bara en anledning att älska dig

            för att Du är Du

                   - - -

Solen

Många skulle säkert kalla henne rädd. Oförmögen att lämna förhållandet med risk att bli ensam, känna sig övergiven och orolig för den då påtagliga verkligheten att själv behöva ta ansvar för sitt eget liv.

Det stod i nästan varenda relationsspalt, rädslan för att bryta upp var en generaliserande förklaring till alla problem och dåliga äktenskap. Men själv kände hon sig inte rädd. Det var inte hon som vek undan med blicken när en argumentation höll på att glida över i gräl. Det var inte hon som tvekade att ställa frågor och göra påståenden. I alla år hade hon varit övertygad om att hon var den starkare och säkrare. Hon visste att det var hennes initiativ som drev deras liv framåt.

Någon gång hade en tvivlande tanke dykit upp som ett litet vitt moln på hennes annars enfärgade sommarhimmel. Ett tanke med diffusa kanter i början men efterhand hade konturerna inte bara blivit klarare, de hade också blivit mörkare. Funderingarna kunde hålla henne vaken långt in på nätterna. Kanske hade de rätt, kunde det vara hon som var rädd. Hon vände och vred på händelser och samtal som ägt rum under dagarna och kunde kanske medge att hennes handlande kunde tolkas som rädsla.

Hon medgav för sig själv att det kunde vara en form av rädsla som drev henne att vara den starka i förhållandet. Ändå ville hon inte ge efter och kalla sig själv rädd. Hon ville absolut inte ge några relationsexperter erkännande för det som hon i alla år hade avfärdat som smått tramsigt. Att gå skilda vägar kunde knappast vara lösningen i ett äktenskap, bara för att någon skulle bevisa att rädslan skulle övervinnas.

Rädsleproblematiken och separationslösningen missade att ta hänsyn till det faktum att man faktiskt kunde trivas med vardagen även om det fanns orosmoln. Den bortsåg från de dagar när solen lyste över förhållandet. Själv var hon mycket medveten om vem som var solen i hennes liv, vem det var som kunde få dagen att stråla och kvällarna att bli magiska, den som kunde alstra och skänka värme. I hennes liv fanns en sol och hon visste att den fanns där även om den inte lyste varje dag.

Att stå ut

Skinnet på ratten var blankslitet och skiftade i grönt nuförtiden. Han mindes när bilen var ny och allt inuti var blått. Då var bilen blå och livet skönt. Hur hade det blivit så här? När hade allt förändrats?

I backspegeln hängde teddytärningarna, gulnande av ålder men fulla av minnen. Han ville inte göra sig av med dem. Det skulle vara som att kasta ut barnen ur hans liv. Han mindes tjattret från baksätet när killarna åkte med. Tärningarna var det närmaste han kom pojkarna numera, kändes det som. Trots att han såg dem varje morgon så tyckte han inte längre att han kände dem. De där ynglingarna vid köksbordet, alltid nyklippta och välklädda, som sin mamma. De behandlade honom som en möbel som finns där och som man egentligen inte gillar men som man står ut med bara för att man inte ids slänga ut den. Nonchalerad av sina egna barn. När hade de försvunnit ur hans liv?

Han blev omkörd av en silvergrå bil och han hann aldrig se vad det var för märke innan den hade försvunnit långt framför honom. Allt försvinner från honom. Utom minnena. Eller? Hur är det egentligen, kan man lita på minnena? När bilen var ny, för femton år sedan, då var allt så bra. Han var själv ofta i centrum av allas uppmärksamhet, visst hade han varit det. Det hade känts så självklart då, men nu fick han känslan av att han bara hade varit ett verktyg för henne. Hon hade lett pojkarna i en dans runt honom och de hade skrattat och lekt. Visst hade hon skrattat. Men vad var det egentligen för skratt? Hade hon varit en häxa redan då?

Nej, han var säker på att han aldrig skulle blivit kär i en ond och elak kvinna. Hon hade blivit sådan. Det var säkert hans eget fel. Han hade skrattat åt henne. På den tiden trodde han nog att han hade skrattat med henne, men han hade upptäckt den där blicken som talade om att hon inte var road. Visst skrattade munnen i hennes ansikte, men ögonen blev stela och så fort hon hade fångat hans blick med sin så vek den av. Hon hade aldrig sagt något, men han visste.

Ändå hade han fortsatt att låtsas som ingenting och de hade fortsatt att sätta honom i centrum. Kanske var han en totempåle i deras familj. Hon ledde besvärjelsedansen och lärde omedvetet pojkarna att följa hennes mönster. Varför hade han inte sett något då? Om han hade sagt något eller gjort på något annat sätt så hade det kanske inte blivit så här. Han hade antagligen gjort henne elak. Om han bara hade förstått hur det skulle bli, så skulle han inte ha varit så egoistisk. Nu var det för sent.

Han var ensam på vägen och hade ökat hastigheten efter att ha blivit omkörd av den silvergrå. Mätaren visade på över hundra. Han kunde inte köra ifrån det här men han kunde gasa. Hans gamla Bluebird var inte slut ännu. Hans äktenskap var slut, men inte hans bil.

Han hade gjort henne elak. Det var hans eget fel att hon och pojkarna hade vänt sig ifrån honom. Om han hade tänkt mer på dem och frågat vad de tyckte och ville i stället för att ordna och fixa så skulle allt blivit annorlunda. När hade de börjat sluta med att ställa upp på hans villkor? Det kunde han inte komma ihåg. Han kunde inte heller komma ihåg när han började göra sig till för att få dem med sig. Men han kunde när som helst känna tomheten och besvikelsen inom sig när de inte gick med på hans förslag. Besvikelsen! Hur många år hade han inte stått ut med den känslan. Bitit ihop och kommit med nya förslag nästa dag, nästa helg, nästa år.

Sedan hade hans ork försvunnit. Eller var det glädjen? Det var som om hon hade stulit hans glädje och gömt den för honom. Det var efter att hon blivit elak. Hon såg ut att njuta av att se honom sådär avslagen. Det var väl skadeglädje, nu var det hennes tur att vara glad. Hon hade massor med saker på gång jämt. Varför ville hon inte ha med honom? Han hade ju alltid velat ha med henne då, förr när han var den som ledde familjen. Då när han hade lust och glädje och iver att göra saker tillsammans. Om hon nu inte hade gillat att han var i centrum, så behövde hon väl inte utesluta honom helt nu?

Varför uteslöt hon honom? Varför? Hon vägrade svara när han frågade. Felet var säkert hans, men varför hade han inte fått veta vad han gjorde för fel? Hon hade tagit kontakt med en advokat. Hur hade det kunnat bli så här? Han hade börjat gråta när hon sa det. Det hade verkligen runnit tårar från hans ögon.

Han kände hur det brände bakom ögonen igen, när han tänkte på hur han faktiskt hade gråtit. Det var mer än han kunde stå ut med, hon hade fått honom att gråta som ett barn. Skammen drev honom att trycka ytterligare på gaspedalen. Vägen tycktes smalna av framför honom och där borta var den skarpa kurvan strax innan bergväggen.

Något akut

Sanni lutade sig framåt över köksbordet med ett hårt grepp om bordskanten. "Jag måste ju vara där, fattar du inte det?"

"Nej, jag fattar inte hur det kan vara nödvändigt. Det måste ju finnas andra som kan ställa upp för en gångs skull?"

"Åååhhh! Du fattar ju inget!" Hon kastade sig bakåt och sköt ifrån så att stolen flyttade sig nära en halv meter från bordet. Det skrapande ljudet överröstade nästan Sannis stönande.

"Men vi har ju bjudit hit Biggan och Torbjörn ikväll. Tycker du inte att det skulle vara kul att träffa dem? Det var ju så länge sedan."

"Jo, det är klart jag vill träffa dem. Men jag måste vara på Kulan i kväll. Det är ingen annan som kan kiosken. Jag har nycklarna också."

"Nycklarna hade du ju kunnat lämna till någon annan redan igår. Du visste ju att de skulle komma. Jag har ju sagt det."

"Ååhhh, vad du tjatar!" suckade Sanni och gick mot hallen. När hennes mamma inte längre kunde se henne tillade hon så lågt att endast hallbetjänten kunde höra henne, "Du kunde ju ha påminnt lite tidigare. Nu är det ju försent."

"Snälla Sanni, du kan väl prata med någon annan och be dem ta över? Sedan kan du ju komma hem efter en stund."

"Jag måste vara där! Det är ingen annan som kan kiosken. Fattar du inte, det kan ju hända något akut."

"Akut? I gymmets kiosk? Sanni? ...Sanni?"

Att njuta

Solen bränner. Hettan kryper under huden och hon kan nästan känna hur pigmenten i huden spricker upp och ger den färg som hon längtat efter så länge. I flera dagar har solen bara strålat och inte ett moln har skymtat. Himlen är ljus, lika mild som hon är till sinnet och lika ljus som hennes skinn har varit fram tills nu.

Det är i sommaren och i värmen som hon trivs. Det är en makalös otur att just hon skulle födas i det här kalla, gråa landet. Hon som älskar värmen. Dyrkar solen. Avgudar gyllenbruna kroppar.

Hon ryser av välbehag när hon vänder huvudet till höger och ser på den fulländade männsikan som ligger bredvid henne. Utsträckt på ett cremegult badlakan framträder konturerna av den älskade kroppen. Avslappnad, liggande på mage med händerna instuckna under pannan bildas en liten skål vid ovanför skulderbladet. Längs ryggen en skugga i den mörka huden där ryggraden, varsamt rundad, döljs under baddräktens rosa mönster. Långa ben, helt utsträckta, fötterna vilar blygt nära varandra.

En dag till på stranden och hon kommer att känna sig närmare, känna sig hel. Få bort känslan av att vara en annan, en olik, den bleka.

I stället för den hårda kontrasten när vinterblek europeisk hy möter den varma, mörka, från födseln perfekta bruna, kommer hon att känna harmonierna när nyanserna går varandra till mötes. I morgon kväll kommer de inte att spraka och blixtra. I morgon kommer de att skimra och glittra.

Snart har solen hjälp dem att bli ett perfekt par, där inget längre finns kvar som kan hindra dem att smälta ihop till en enda njutningsfull enhet.

Något sårbart

Så lätt och enkelt det hade varit att stiga upp ur sängen på morgonen. I kylskåpet stod en oöppnad förpackning med a-fil och i frysen fanns frallor, bara att tina. Mätt, klev hon sedan in i duschen och sköljde av sig det sista av nattens sömnighet. Handdukarna hängde på sin plats och de var torra och luktade inbjudande med sin doft av äppelblom. Barnen hade borstat tänderna utan att hon behövde påminna dem och med väskorna på ryggen hade de gått iväg i god tid för att hinna till skolan. Ja hela morgonen bara fungerade, rann på som en bäck som obemärkt flyter förbi både stenar och andra hinder, ljudlöst, okomplicerat.

Egentligen var hon ju en toppenmamma som hade fostrat så välartade barn. En sån här morgon kunde hon inte alls förstå varför det inte alltid fungerade.

Det var ju inte många dagar sedan det var fullständigt kaos i lägenheten innan barnen var ivägskickade och hon själv släpade sig iväg till bussen, utan att ha hunnit med varken frukost eller dusch och med hela sitt inre i uppror. De dagarna fungerade det aldrig på jobbet heller. Då gjorde hon ofta enkla och pinsamma misstag om hon överhuvud taget klarade av att slutföra en uppgift. Många gånger fick hon skylla på att hon inte hade hunnit färdigt. Ofta kunde hon få förståelse om hon klagade på att hon hela tiden blev avbruten av telefon, tur att ingen kunde kontrollera hur mycket, eller rättare sagt litet, det verkligen ringde på hennes kontor.

Morgnar kunde förstöra en hel dag. Om något av barnen vaknade på fel sida så drogs de alla med i den sura, stinkande grinighetsströmmen och så började bråken utan att hon någon gång kunde sätta fingret på vad det var som egentligen orsakade alltihop. Hade hon kunnat se vad som orsakade bråken hade hon ju kunnat handla och förebygga utbrotten, men det var fullständigt omöjligt att förespå barnens och, måste hon erkänna, sitt eget morgonhumör.