Prata

Tänk om orden kunde matcha känslorna
någon gång komma ut rätt
eller för all del
komma ut över huvud taget

Meningen finns ju där inne
den känns i kroppens alla celler
rinner genom ådrorna
simmar bakom ögonlocken

Allt det där som känns så svårt
på ett alldeles självklart sätt
logiskt på alla vis
utom då det tar form i ord och spottas ut

Inuti

En utslagen blåsippa
i solstrimman violetta
skiftningar och sockerströsslade reflexer

Strax bredvid med stjälken böjd
den vita kronan gömd
i knoppens mörkgröna, fjuniga foder

 

Vår

Snödroppen knoppar
spricker fram ur bladets svärd
som spränger upp genom jord och snö

Talgoxen sjunger
sitt fyra gånger tulipp
eller fler, i körsbärsträdets topp

Dagarna tänjer sig
sakta och räcker faktiskt
till en skön promenad efter jobbet

Det är bara du
som går och suckar
och undrar om det aldrig ska bli vår

Fnittra

En uppkrupen i sängen med benen i kors

den andra på heltäckningsmattan med ryggen mot hyllan

en blick

en outtalad fråga

telepatisk förståelse

och sedan insikten

förvåningen byts i en glädje

en lycka som inte går att hålla tillbaka

snart ligger de båda

nerfallna på sidan
skapande

en glittrande, gnistrande bäck
av splittrade outsagda ord

  

Fluffig

Söta svala 

strån som står på ända

Fina svansen

som ett periskop i snön

Lilla tassen

våta spår på ekparketten

Som en boll

i brasans varma skugga

Tänka

Sittande i en smal fönstersmyg
ser på livet utanför

där flyger några småfåglar förbi
stannar upp en kort stund
för att hämta upp ett frö
ta det med till en avskild plats
och sedan arbeta med att få tag i dess inre

ser reflektioner av askens grenar
i rutans blanka yta
försöker att inte tänka så mycket

Roll

Vinterns gråsvarta trädstammar
i tödagerns bleka ljus
penslade med ett mattvitt lager snö

Ett ljust täcke, med grafiskt skarpa konturer
stänger mörkret inne
vill hålla svärtan nere
det spelar ingen roll
att den döda stammen bara vilar

Till våren vaknar den igen
lägger osynliga millimetrar till sitt omfång
hon vädjar till dig
att axla den börda som dagen ger

Tjura

När ingen tar notis
ingen hör din röst
om ämnen som du kan

När ingen bryr sig om
är det ingen tröst
att vara den som kan

När alla felen hopas
glömda i ett brus
gömda under andras stress

Då tystnar du till slut
låter världens ljus
dö under våndans press

Sen smyger avogheten fram
viljan slutar vara följsam
vänder bittert bort ditt ansikte

Tomrum

Det ekar så ödsligt
framför mig, ingenting
Synfältet breddas, förlängs
och horisonten förflyttas

när dungens kronor inte längre
är fyllda av gyllene löv

Det ekar så kusligt
bakom mig, allting
Hörseln skärps, förfinas
när tallarnas grenar inte längre
går att nå från marken

Avbruten

Sitter tyst
igen
efter ännu en
påbörjad mening
som aldrig blev avslutad

Viskar stumt
bakom
stängda ögonlock
att aldrig mera
lyssna på en man

Frågar högt
ifall
det är någon
som kanske vill
ha en påtår igen

Aldrig

Dagen är svart
Skymningen grå
Luften är bly
Jorden regntung

Tystnaden talar
Orden som borde vara guld
Aldrig mer
Natten då allt tog slut

Vi

Ett fjäderlätt stråk
av lättnad i mitt bröst
när första helgen närmar sig

Det finns inte längre
ett oroligt moln
svävande i fredagens sinne

Vi finns inte längre
Jag saknar din röst
men inte dina stumma önskningar

Ärende

Ditt ärende i världen
handlar det om värden
det har aldrig varit klart
Du vet inte vart
tankarna om rätt och mening
för dig utan tydlig ledning
Ditt ärende på jorden
handlar det om orden
att förklara vad du gör
Du vet att du bör
ta vara på det liv du fått
men varför har du ännu ej förstått

Mörka

Mörka moln drar in över berget
Släpar sig in över granarnas sluttande silhuetter
Snuddar vid björkarnas toppar
när plötsligt regnet slår sönder tystnaden
sköljer över spända axlar

Över sjön hänger solen oberörd
Hennes ljus kan inte skingra ovädret

Håla

Långt in i skogen, långt under jorden, långt ner i mörkret
Djupt nere i hålan, djupt under marken, djupt ner i mörkret

Darrar
Skälver
Försöker andas

Bort från dagen, bort från livet, bort från ljuset
Långt till känslan, långt under himlen, långt från ljuset

Försöker andas

Hotfull

Himlen täckt med mörka moln
Skuggor under kastanjens utsträckta grenar
Dess femfingrade lövverk avvaktar
Det är tyst
Inte ens en fågels larmande tjitt

Muren täckt av murgrönans blad
Grinden stängd och nyckeln länge sedan borta
Dess handtag rostar långsamt
Det är stilla
Inte ens en flugas irriterande surr

Huvudet fullt av urtidens tankar
Tiden koncentrerar alla gråa stråk
Dess mörka innehåll svartnar
Det rör sig
Inte ens ett ögonblicks ro

Handled

Ett brett vitt band
runt handleden
på din solbrända arm
där larmets band
har suttit säkert
i din otrygga värld

Ett brett grått band
runt handleden
på din solbrända arm
är larmets band
som givit trygghet
i en osäker värld

Ett brett osynligt band
runt bröstkorgen
på min hopsjunkna kropp
är livets snara
som drar åt olika håll
i en obarmhärtig värld

D:et

Diagnos nummer ett
Diabetes typ två
Doktorn ordinerade då
Decennier sedan
Diet för behandling

Det kom fler
Diagnoser sedan
Dystra faktiskt och
Dödliga om obehandlade

Dagarna lider
Domen faller
Dock är det så

Döden finns - hos alla
Där, till slut

Du

Ett hus

Vita tegelstenar och fyra trappuppgångar med stålinramade glasdörrar. Den gulbruna, den fulaste, ingången längst bort var också ingången till tvättstugan och cykelförrådet som ingen använde. Det small ändå ofta i porten.

Längst upp höjde den ensamstående mamman rösten när hon lät sin frustration gå ut över någon av pojkarna. Skolgårdens slynglar som alla var rädda för, alla som inte hade hört deras mamma skälla. Orden gick inte genom väggarna men röstläget dalade ner genom våningarna.

En bortvänd och generad blick när den finska tanten tog sin hund ner för trapporna. Hon släppte ut kopplet när de kom till gaveln och hunden lättade sig mot den gula väggen.

Musikerna på nedre botten, alltid välklädda och hälsade artigt. Aldrig ett ljud från deras fem rum, men ibland små notiser i tidningen. Ett underbarn, som uppenbarligen hade möjlighet att öva någon annan stans.

Den gamla farbrorn satt ensam i sin tvåa, såg alla som kom och gick genom sitt köksfönster. Varje kväll halv åtta, slog han på rapport så att alla kunde höra.

På mellanvåningen ekade rökhostan. Sjukpensionär som slutat med cigaretter men som aldrig blev av med slemmet. Sköljde ner det med folköl som bars hem i klirrande plastkassar från Konsum. Hustrun hade en mellanblå städrock när hon knatade iväg till jobbet på kvällarna.

Mitt emot en anonym granne. Aldrig hemma. Vem hade någonsin sett honom eller henne? På brevinkastet stod det S Johansson med gulnade plastbokstäver, placerade i en springa bakom en tunn glasskiva.

Språk

År i sorg
och ensamhet
tystnaden är en tröst

Dagarna
går långsamt fram
fotona hör din röst

En timme
ekar orden
besök får inga svar

För alltid
envägs vilja
språket som finns kvar