Att vara insnöad

Blåsten hörs dåna i skorstensmuren. En och annan snöflinga letar sig ner i pipan och ångar bort i eldens varma rökångor. Ovan taket drar och sliter vinden i snön, så hårt att man förundras över att någon enda av de vita, dunlätta flingorna ändå når ner till marken till slut. De täcker marken och de fyller luften. Trots att vinden lyfter snön och flyttar den i en rasande hastighet, lägger sig ändå ett täcke över marken av all den massa som väller fram.

Timme efter timme, natten igenom, skakar fönstren och väggarna vibrerar i stormbyarna. Kylan kryper längs väggarna och flyter ut över de nakna golvplankorna. Uppe i sängarna är duntäckena svepta runt oroliga kroppar. "Håller fönstren?" "Hur långt når tallen om den faller?" "Vilket håll blåser det åt egentligen?" I den oroliga halvslummern varvas frågorna med korta perioder av svart sömn, som abrupt avbryts när rutorna skallrar till igen. "Inga krossade fönster ännu." "Såklart tallen står kvar, den har klarat många stormar förut."

I nästa uppvaknande är det svart. Klockradions röda siffror, som vid senaste blicken visade 02:27, är nu osynliga. Strömavbrottet ger den genomträngande iskylan nu nästan fri passage genom väggen, inga element som motarbetar minusgraderna. Braskaminen är fortfarande varm. I en ficklampas sken tänds en ny brasa, ett bloss i natten för att hålla stormen utanför människans lya. Markeringen som säger att vi klarar oss igenom det här. Vedkorgen är snart tom. Det är inte mer än 75 meter till vedboden, ändå är det för långt att gå. I mörkret, i stormen stannar man inne.

Det är först i gryningen man kan avgöra vidden av stormens härjningar. Då visar sig svaret på frågan om man är insnöad eller inte. Om drivorna som packats ihop under natten blivit så hårda att snöslungan inte orkar tugga sig igenom dem. Hur många minuter eller timmar det kommer att ta för att komma fram till och få upp garageporten. Hur många kronor man förlorar för att man inte kommer till jobbet.