Vem ska ta ansvar?

Skolgårdsbråk
och föräldraroll
letar efter någon att ställa till ansvar
- rättar mig själv i nästa tanketag

letar efter någon att diskutera med

ta upp ett problem
prata ut
förstå
föreslå
en lösning
finns inom samtalshåll

Så lätt ta till
minoritetens offerroll
när du inte har hunnit
velat
kunnat
förbereda dig
för du har inte orkat se

Det var länge sedan
om någonsin
du höll ditt barn i en kärleksfull kram
Det var ännu längre sedan
om någonsin
du  kände värmen
som en filt över axlarna med tårna nogsamt instuckna i hyddan

Förstummad
går jag hem
med ryggen mot det du byggt som en borg
staplade illusioner om en bättre värld

förföljd av ekot
av ditt våldsamma försvar

anklagad för att anklaga

någonstans i ekots dova klang
en svag klocka av medömkan
som strax överröstas
av vredens vrål

Den moderna tigern
förhandlar först
i morgon går jag till attack
utan vapen
men med makt

Sällskap

Söker med blicken över mängden
letar bland kroppar som rör sig
försöker fånga en blick
men ingen vågar stanna kvar
ens ett ögonblicks sekund
när rädslan ligger vaken under ytan
och driver ivern genom kvällen
letar efter någon
söker efter något
väntar på den andra
Alla hoppas de i natt

Ett stenbrott

Drakborgen var hennes namn på de gräsövervuxna stenformationerna. Man kan bara föreställa sig vad hon fantiserade om när hennes hand kröp in i min som den alltid gjorde där stigen böjde av och man kunde skönja den svarta silhuetten av stenbrottets övre kant mellan trädstammarna.

Stigen fortsatte sedan ut ur skogen och över ängen där det öppna landskapet var rivet mitt itu. Ett stort öppet sår som slitits upp av vassa tänder och starka klor. Vi vandrade tysta vidare för att inte väcka den vilande draken.

Att befria

Den gröna pricken
befriar endast den
oroliga därhemma
Låter sig lugnas
av signalens färg
Men den som tänder
får inte riktigt känna
friheten därute

Att måla

Sittande framför den vita duken
oförmögen att påbörja bilden
som ska förändra världen
inte genom revolution men som det första steget
som kanske visar någon
enda
värnlös
individ
att vi alla har något gemensamt
en inbyggd önskan
där skönhet och harmoni har en djupare
mer intensiv färg
än de snabba ombytenas kraftiga färgstänk

Ett brus

Det strömmar ord genom luften
I den första meningen tas avstampet
och du avslöjar vart du vill komma med din replik
Den andra meningen följer tråden
men sedan ramlar orden in från alla möjliga olika håll
Infallsvinklar, förklaringar, syftningar och avsikter
hindrar dig från att komma till saken
Orden strömmar genom luften
men når inte fram
Innan du har kommit halvvägs till din slutsats
har jag tappat orken att lyssna

Empati

Axlar tyngda av så mångas bördor
Magen värd för barnens rädslor
Ryggen böjd av sorg i världen
Hjärtat fullt av äkta känslor
Själen fylld av tröst åt andra

Hans ord blir alltid rätt, i tid och ton och form
Hans blick ger stöd åt meningen,
väl valda ord som alltid grundar sig
i den djupa tron på människan
i grund och botten god

Ett äventyr

Med snabba steg sprang barnen före henne upp mot källan. Hon försökte hänga med i deras fart men andades tungt och tyckte plötsligt att granstammarna försiktigt bugade och lutade sig över henne. Det gick runt i huvudet. Hon stannade och böjde sig framåt, lade händerna mot låren för att få stöd och tog några djupa, flåsande andetag.

När hon tittade upp igen såg hon den största av pojkarna uppe på en av stenarna som låg runt källan och den lilla som lutade kroppen mot stenen och försökte komma upp genom att hoppa med ena benet lyft. "Nej! Nej! Ni får inte klättra! Ni kan ramla i", ropade hon, glömsk av att man aldrig ska använda ordet inte i uppmaningar eftersom barn inte tycks höra ordet inte utan bara uppmaningen.

Hon började småspringa och försökte att inte tänka på hur ont det gjorde i lungorna för varje väsande inandning. Bröstkorgen kändes som om den skulle explodera och fast hon hade 10 meter kvar till pojkarna tvingades hon stanna. "Kan du inte... klättra ner igen?" stötte hon fram i två väsande utandningar. Den stora pojken vände sig om. Hon såg hans stora leende som strålade även när hans ögon vidgade sig och ögonbrynen åkte upp i pannan av förvåning när han tappade balansen i vändningen.

Plasket trängde genom suset i hennes öron och sköljde bort alla tankar och all känsla av smärta när hon tog sig fram de sista metrarna till källan. Lillpojken hade kravlat sig upp och låg på mage på stenen när hon lutade sig fram för att nå sonen som hade ramlat i brunnen. Han skrattade högt där han satt mitt i den grunda källan. "Mamma, det är inget farligt vatten. Du sa ju att det inte var farligt. Man kan till och med dricka det."

Att dominera

Mona hade en röst som låg över alla andras, som vita gäss på toppen av havets brus. Hon var den som angav tonen och samtalsämnet vid varje fikarast.

Under femton års tid hade hon stärkt och befäst sin roll som pausrummets dominant i samma takt som hennes midjemått hade vuxit. Ingen skulle våga kalla henne tjock, men i korridoren kunde man höra viskningar om Monas rondör som kanske inte längre passade hennes ungdomliga klädstil. I smyg beundrade nog de flesta hennes sociala förmåga och lite generat undrade kollegorna för sig själva hur hon fortfarande vågade stå upp för och leda konversationer när hon under årens lopp visat att samtal var den enda kompetensen hon ägde.

Nu var Monas ställning i pausrummet hotad. Sofie hade börjat strax innan sommaren. Det var en tjej med stort självförtroende, färgat med stargazer och sammanhållet av ringar i näsa och läppar. Sofie gav inte alltid efter för Monas val av ämne och hon kunde till och med ge sig in i en högljudd diskussion om invandring, inredning eller barnuppfostran, något som övriga kollegor hade lärt sig undvika för länge, länge sedan.

Till mångas förvåning verkade Mona och Sofie skapa vänskapsband och trots ordväxlingarna var de ofta rörande överens om slutsatserna. Kanske hade Mona hittat sin yngre spegelbild och var lite smickrad över det intresse som Sofie faktiskt visade henne genom att våga ifrågasätta när Mona hade slagit fast sin åsikt.

Den här morgonen hade Mona frågat den gravida receptionisten om hon visste vilket kön det var på det väntade barnet. Det visste hon inte och Mona var mycket förstående och började berätta om sin faster som så innerligt hade önskat sig en dotter.

När hon hade kommit så långt i sin historia att alla fått höra att fastern faktiskt hade fått en pojke valde Sofie att reflektera om en bekant hon hade som också väldigt gärna hade velat ha en flicka. Men det skulle hon inte ha gjort.

"Sofie! Avbryt mig inte när jag pratar." Mona lade all betoning på ordet - jag - och Sofie blev sittande med gapande mun.

Då talade Erik, en man som mycket sällan öppnade munnen om det var fler än tre personer samlade, för första gången. "Men Mona, nu får du väl ge dig. I alla fall har jag hört den där historien flera gånger förut, om hur din bittra faster fick tre pojkar. Låt någon annan komma till tals ibland vet jag."

I tystnaden som uppstod när kollegorna runt bordet unisont höll inne sitt nästa andetag, hörde man bara en stol som skrapade mot golvet.