Oförglömlig

Oförglömlig var dagen

när kvällen 

delade himlen i fält

som över fälten

lyste i glödande blått och skärt

Oförglömlig var kvällen

efter dagen 

som dolt i ljus

månadens ljuspunkt

en måne som lyser i mörkret

Vår

Snödroppen knoppar
spricker fram ur bladets svärd
som spränger upp genom jord och snö

Talgoxen sjunger
sitt fyra gånger tulipp
eller fler, i körsbärsträdets topp

Dagarna tänjer sig
sakta och räcker faktiskt
till en skön promenad efter jobbet

Det är bara du
som går och suckar
och undrar om det aldrig ska bli vår

Mörka

Mörka moln drar in över berget
Släpar sig in över granarnas sluttande silhuetter
Snuddar vid björkarnas toppar
när plötsligt regnet slår sönder tystnaden
sköljer över spända axlar

Över sjön hänger solen oberörd
Hennes ljus kan inte skingra ovädret

Ett hot

Himlen tynger
och molnen ligger strax över dina axlar
färgerna försvann för några minuter sedan
blåstes bort
i den annalkande stormens
första utandning

En speciell plats

De tunga grenarna böjer sig, strävar ner mot marken men når inte riktigt ner till rötternas rike. Trots sin höga ålder är granen ännu tät och de nedersta grenarna har tappat sina fästen mot stammen. Intill stammen har det bildats en liten grotta som bjuder till besök, det är bara att böja ner axlarna och huvudet lite grand och smita in.

Stammen har fortfarande kvar några torra, vassa kvistar som sticker ut, men med lite försiktighet går det att lirka sig in och luta ryggen mot barkens välvda panel. Sittande i den mörkgröna hyddan är utsikten mot landskapet utanför oväntat tydlig. Öppningen i grenverket är ett fönster som ramar in bygdens facetterade åkermark. Beroende på årstid målas fälten i olika färger.

Vårens skira grönska ackompanjeras av fåglarnas nyfunna lust att sjunga. På sommaren flätas landskapet i ett grönt och gult rutmönster som väcker målarlusten hos vem som än sitter under barrtaket och betraktar vyn utanför. I hösttider fyllda med regn och dimma ger det ålderstigna trädet även skydd mot vädrets bittra kyla. Barren värmer tills dimman lättar och de mörkbruna plogfårorna åter kan skönjas ute på slätten.

Den sista höstmorgonen med hög, klar och frisk luft som doftar av skogens mossor och svampar bjuder ett skimrande, diamantbestrött frostlandskap. Med frusna fönsterkarmar omfamnar grottöppningen de glittrande solstrålarna när de söker sig upp över horisonten. Det är kyligt att sitta och se soluppgångens vackra skådespel men upplevelsen värmer och minnet varar genom hela vintern.

Något som glöder

Strax innan mörkret lägger sitt täcke
glimmar det röda
lövverket
i de sista
gyllene
trådarna av ljus

Den sista minuten
av kvällens tid
glöder trädens
frukter
av sötma
när sommaren
sakta dör bort

Mygg

Solen sjönk ihop till en oval strax ovan horisonten. Både himmel och fält skimrade i gulrosa nyanser och Johanna andades in den sköna kvällsluften. De långa skuggorna svalkade brisen och gjorde vistelsen utomhus till dagens höjdpunkt.

Vis av erfarenhet hade Johanna trätt myggnät över den bredbrättade halmhatten och noga vikit in kanterna under kragen innan hon gick ut i kvällen. Nu kunde hon njuta av den friska sommarluften utan att ständigt behöva veva armarna runt huvudet för att hålla de flygande blodslugarna borta. Myggens vibrerande vingslag hördes över gräshoppornas spel och lövkronornas prassel, men iförd sin skyddsutrustning kunde hon strunta i det välbekanta surret som vaknade varje kväll i skogskanten.

Med sekatören i högerhanden, bepansrad med trädgårdsvantar av mjukt skinn synade hon rosenbuskarna. Några rosor med anfrätta kronbad på grund av förmiddagens regnskur klipptes bort, annars fanns inget att ansa i de välskötta rabatterna. Hon stack in näsan bland honugsrosornas lockande doft.

Floret på den hemmagjorda mygghatten fastnade bland rosornas taggar och det krävdes en hel del tålamod att lirka loss den. Med bara en liten reva i skyddsnätet satte Johanna tillbaka hatten på huvudet och började arbetet med att vika in kanterna under kragen när hon upptäckte att det kliade väldigt mycket precis i hårfästet bakom ena örat.

Att njuta

Solen bränner. Hettan kryper under huden och hon kan nästan känna hur pigmenten i huden spricker upp och ger den färg som hon längtat efter så länge. I flera dagar har solen bara strålat och inte ett moln har skymtat. Himlen är ljus, lika mild som hon är till sinnet och lika ljus som hennes skinn har varit fram tills nu.

Det är i sommaren och i värmen som hon trivs. Det är en makalös otur att just hon skulle födas i det här kalla, gråa landet. Hon som älskar värmen. Dyrkar solen. Avgudar gyllenbruna kroppar.

Hon ryser av välbehag när hon vänder huvudet till höger och ser på den fulländade männsikan som ligger bredvid henne. Utsträckt på ett cremegult badlakan framträder konturerna av den älskade kroppen. Avslappnad, liggande på mage med händerna instuckna under pannan bildas en liten skål vid ovanför skulderbladet. Längs ryggen en skugga i den mörka huden där ryggraden, varsamt rundad, döljs under baddräktens rosa mönster. Långa ben, helt utsträckta, fötterna vilar blygt nära varandra.

En dag till på stranden och hon kommer att känna sig närmare, känna sig hel. Få bort känslan av att vara en annan, en olik, den bleka.

I stället för den hårda kontrasten när vinterblek europeisk hy möter den varma, mörka, från födseln perfekta bruna, kommer hon att känna harmonierna när nyanserna går varandra till mötes. I morgon kväll kommer de inte att spraka och blixtra. I morgon kommer de att skimra och glittra.

Snart har solen hjälp dem att bli ett perfekt par, där inget längre finns kvar som kan hindra dem att smälta ihop till en enda njutningsfull enhet.

Att vara insnöad

Blåsten hörs dåna i skorstensmuren. En och annan snöflinga letar sig ner i pipan och ångar bort i eldens varma rökångor. Ovan taket drar och sliter vinden i snön, så hårt att man förundras över att någon enda av de vita, dunlätta flingorna ändå når ner till marken till slut. De täcker marken och de fyller luften. Trots att vinden lyfter snön och flyttar den i en rasande hastighet, lägger sig ändå ett täcke över marken av all den massa som väller fram.

Timme efter timme, natten igenom, skakar fönstren och väggarna vibrerar i stormbyarna. Kylan kryper längs väggarna och flyter ut över de nakna golvplankorna. Uppe i sängarna är duntäckena svepta runt oroliga kroppar. "Håller fönstren?" "Hur långt når tallen om den faller?" "Vilket håll blåser det åt egentligen?" I den oroliga halvslummern varvas frågorna med korta perioder av svart sömn, som abrupt avbryts när rutorna skallrar till igen. "Inga krossade fönster ännu." "Såklart tallen står kvar, den har klarat många stormar förut."

I nästa uppvaknande är det svart. Klockradions röda siffror, som vid senaste blicken visade 02:27, är nu osynliga. Strömavbrottet ger den genomträngande iskylan nu nästan fri passage genom väggen, inga element som motarbetar minusgraderna. Braskaminen är fortfarande varm. I en ficklampas sken tänds en ny brasa, ett bloss i natten för att hålla stormen utanför människans lya. Markeringen som säger att vi klarar oss igenom det här. Vedkorgen är snart tom. Det är inte mer än 75 meter till vedboden, ändå är det för långt att gå. I mörkret, i stormen stannar man inne.

Det är först i gryningen man kan avgöra vidden av stormens härjningar. Då visar sig svaret på frågan om man är insnöad eller inte. Om drivorna som packats ihop under natten blivit så hårda att snöslungan inte orkar tugga sig igenom dem. Hur många minuter eller timmar det kommer att ta för att komma fram till och få upp garageporten. Hur många kronor man förlorar för att man inte kommer till jobbet.