Tjura

När ingen tar notis
ingen hör din röst
om ämnen som du kan

När ingen bryr sig om
är det ingen tröst
att vara den som kan

När alla felen hopas
glömda i ett brus
gömda under andras stress

Då tystnar du till slut
låter världens ljus
dö under våndans press

Sen smyger avogheten fram
viljan slutar vara följsam
vänder bittert bort ditt ansikte

Förbjuden känsla

Sitt på altanen och hör grannarna packa husbilen
upptäck förväntan i rösten på den som ropar att inte glömma gummibåten
Koncentrera dig på raderna i boken
Känn en glädje i mobiltelefonens genomträngande signal
En ursäkt att gå in
Svara och lyssna på fastern som kom hem igår
från sin årliga utlandsresa
Hon tar för givet att du vill höra om allt hon har gjort och sett

Mörka

Mörka moln drar in över berget
Släpar sig in över granarnas sluttande silhuetter
Snuddar vid björkarnas toppar
när plötsligt regnet slår sönder tystnaden
sköljer över spända axlar

Över sjön hänger solen oberörd
Hennes ljus kan inte skingra ovädret

Din lena varma hand

Din lena varma hand
ligger så stilla i ditt knä
Solbränd mot kjolens mönster
vilande i sista sommarens ljus

Huden så tunn, så skör
skuggan av ett violett ådernät
åsar av ålderdomens visdom

Din darrande svaga hand
för koppen till din mun
En mörkbrun droppe stannar
i din mungipas djupa veck