Att minnas

Minnet skär med knivskarp egg
genom det spröda, ogenomskinliga skal
som strävsamt byggts upp under år efter år efter år
I kontakten med luft flammar lågorna upp
hindrar de tveksamma händer
som ändå vill hålla ihop detta livslånga sår

Stickande dimma och rök
Svidande skråmor och sår
Smärtsam kunskap och ärr
Levande ångest som bär
minnenas glöd i sin famn


Ett möte
En dikt
Ett ord
En rent klingande ton
Vad helst kan inte väcka en tanke
sätta en känslosträng i svängning
lösa upp gårdagens omslutande skuggor
få minnesbilderna att framträda i rädslans strålkastarljus

Att kontakta

Slå en signal. Gå hem till. Vi möttes ju häromdan, det borde inte ta emot. Det borde inte komma fyllda tvättkorgar och ostruken tvätt emellan. Diskmaskinen kan väl stå ourplockad en stund till. Varför fångar teven mitt intresse just idag?

Ring upp. Ring på dörren. Ett par dagar efteråt är en passande tidsrymd. Nu är det läge att ta upp tråden, att återknyta till mötet på stan. Tillfället kommer aldrig igen, att vänta längre gör det bara svårare. Det borde vara lätt.

Men det är svårt. Första frasen går att tänka ut men svaret går aldrig veta. Fortsättningen går inte att repetera. Oron för att inte hitta ord. Rädslan skuggar mig när jag inte vet om det går bra, om vi hittar varann igen. Mina fingrar snubblar generat på tangenterna när jag söker ditt namn på Facebook i stället.

Det bästa

Går långsamt med den lilla spaden i ena handen och hinken i den andra. Känner sommarljumma vindar trots att det redan gått fyra dagar in i första höstmånaden. Ser hur färgerna i rabatten är på väg att bytas ut mot sepiatoner. Ett grässtrå sticker upp mellan astilbens flikiga blad och jag sätter mig ner på knä för att rensa bort ogräset.

Till höger växer chokladblomman och jag lutar mig över den och känner den milda kakaodoften i näsan. Ler för mig själv och reser mig upp för att promenera vidare i trädgården. Floxen lite längre bort sprider sin sjungande söta doft i luften och gömmer inte några hemligheter. Lavendeln har blommat över men delar gärna med sig av en kvist där de aromatiska oljorna har sitt gömsle i små avlånga blad längs stjälken.

Getingarna flyger i äppelträden. När sommaren är slut kalasar de på den finaste frukten. Rödkindade väntar äpplena på att skördas. Dagens sol ger extra sötma som smakar ända in i julmånaden. Sträcker upp en hand och plockar den största och rödaste frukten. Biter genom skalet och känner hur saften rinner i mungipan och ner över hakan.

Att behaga

Med ett alldeles rätt tillrättalagt leende
ska man välja de väl avvägda orden
och visa den förväntade attityden

spela med i det underligt välbekanta spelet
sedesamt svara rätt i varje scens repliker
stillsamt låta sin motpart peka ut vägen

Med en lätt sänkning av blicken
hoppas man kunna se bortom knuten
och där upptäcka vad som förväntas härnäst

Att måla

Sittande framför den vita duken
oförmögen att påbörja bilden
som ska förändra världen
inte genom revolution men som det första steget
som kanske visar någon
enda
värnlös
individ
att vi alla har något gemensamt
en inbyggd önskan
där skönhet och harmoni har en djupare
mer intensiv färg
än de snabba ombytenas kraftiga färgstänk

Skogen

Skogen är full av fasor och mörka skuggor. Ojämna stigar som är svåra att följa, försvinner ibland oförklarligt och lämnar vandraren vilse i stiglös mark. Oväntade ljud spänner nerverna och ger fantasin näring att börja föreställa sig otäcka djur och timmar av skräckfyllt letande efter vägen tillbaka. Rovdjuren finns kanske bakom ett mossbevuxet krön, mellan stammarna längre bort eller följer bakom i spår som inte går att dölja.

Faran lockar några in i det gröna dunklet men rädslan håller sig nära skogsbrynet. Korparna flyger i flock över granarnas svarta toppar, spanar och väntar. Letar efter försvarslösa offer för deras hunger. Hårda svarta näbbar, redo att börja äta innan lammet är dött.

Gräset längs dikeskanten är gulnat och torrt. I buskarnas nedböjda grenar håller fukten sig kvar. Kvistarna slår mot ben och armar som försöker hålla dem på avstånd. Där bland de fortfarande gröna bladen finns den värsta faran. Den minsta, nästan osynliga parasiten, så liten att den inte ens kan skrämma bort den mest ångestfyllda skogsflanör.

Osäkerhet

Hade hon haft en stor sorg eller en allvarlig sjukdom, hade alla ställt upp för henne. Då skulle de ha tröstat, hjälpt till att laga mat och handla och de skulle ha frågat och intresserat sig och stöttat henne genom svårigheterna. Nu möttes hon bara av flackande blickar eller snörpta mungipor.

Hur skulle hon göra för att få dem att förstå? Hon förstod ju inte själv hur det hade kunnat bli så här. På något sätt verkade det som om alla hennes dagliga uppgifter hade kopplats ihop till en stor, surrande bikupa, där varje liten uppgift hade en gadd av dåligt samvete. När hon inte lyckades med en av alla små uppgifter stack, sved och värkte det inom henne. Hon fick många styng av samvetet nuförtiden.

Det verkade som om uppgifter som tidigare hade varit så lätta numera tog både längre tid och var svårare. Vad hade hänt? Fungerade inte hennes hjärna längre? Var det händerna, kroppen som höll på att gå sönder? Alla saker som skulle göras! Det gick inte att hålla sig lugn när det var så mycket som skulle göras och ställas på plats.

Surret av alla små uppgifter som pockade på uppmärksamhet, som stack henne med dåligt samvete, som plågade henne med sin närvaro höll hennes nerver och koncentration på helspänn. Det blev aldrig någon tid över för att reflektera och bearbeta situationen. Hon visste inte hur hon skulle klara av dagen, än mindre morgondagen. Och ingen hjälp kunde hon räkna med.

Om hon nämnde något av alla sin små problem, ja hon såg ju själv att varje problem i sig var litet, fick hon aldrig någon stödjande eller förstående reaktion. Varje kommentar hon hade fått när hon gjorde ett försök att få hjälp bekräftade bara det faktum att det var små bekymmer hon hade.