Osäkerhet

Hade hon haft en stor sorg eller en allvarlig sjukdom, hade alla ställt upp för henne. Då skulle de ha tröstat, hjälpt till att laga mat och handla och de skulle ha frågat och intresserat sig och stöttat henne genom svårigheterna. Nu möttes hon bara av flackande blickar eller snörpta mungipor.

Hur skulle hon göra för att få dem att förstå? Hon förstod ju inte själv hur det hade kunnat bli så här. På något sätt verkade det som om alla hennes dagliga uppgifter hade kopplats ihop till en stor, surrande bikupa, där varje liten uppgift hade en gadd av dåligt samvete. När hon inte lyckades med en av alla små uppgifter stack, sved och värkte det inom henne. Hon fick många styng av samvetet nuförtiden.

Det verkade som om uppgifter som tidigare hade varit så lätta numera tog både längre tid och var svårare. Vad hade hänt? Fungerade inte hennes hjärna längre? Var det händerna, kroppen som höll på att gå sönder? Alla saker som skulle göras! Det gick inte att hålla sig lugn när det var så mycket som skulle göras och ställas på plats.

Surret av alla små uppgifter som pockade på uppmärksamhet, som stack henne med dåligt samvete, som plågade henne med sin närvaro höll hennes nerver och koncentration på helspänn. Det blev aldrig någon tid över för att reflektera och bearbeta situationen. Hon visste inte hur hon skulle klara av dagen, än mindre morgondagen. Och ingen hjälp kunde hon räkna med.

Om hon nämnde något av alla sin små problem, ja hon såg ju själv att varje problem i sig var litet, fick hon aldrig någon stödjande eller förstående reaktion. Varje kommentar hon hade fått när hon gjorde ett försök att få hjälp bekräftade bara det faktum att det var små bekymmer hon hade.