01 augusti, 2010

Solen

Många skulle säkert kalla henne rädd. Oförmögen att lämna förhållandet med risk att bli ensam, känna sig övergiven och orolig för den då påtagliga verkligheten att själv behöva ta ansvar för sitt eget liv.

Det stod i nästan varenda relationsspalt, rädslan för att bryta upp var en generaliserande förklaring till alla problem och dåliga äktenskap. Men själv kände hon sig inte rädd. Det var inte hon som vek undan med blicken när en argumentation höll på att glida över i gräl. Det var inte hon som tvekade att ställa frågor och göra påståenden. I alla år hade hon varit övertygad om att hon var den starkare och säkrare. Hon visste att det var hennes initiativ som drev deras liv framåt.

Någon gång hade en tvivlande tanke dykit upp som ett litet vitt moln på hennes annars enfärgade sommarhimmel. Ett tanke med diffusa kanter i början men efterhand hade konturerna inte bara blivit klarare, de hade också blivit mörkare. Funderingarna kunde hålla henne vaken långt in på nätterna. Kanske hade de rätt, kunde det vara hon som var rädd. Hon vände och vred på händelser och samtal som ägt rum under dagarna och kunde kanske medge att hennes handlande kunde tolkas som rädsla.

Hon medgav för sig själv att det kunde vara en form av rädsla som drev henne att vara den starka i förhållandet. Ändå ville hon inte ge efter och kalla sig själv rädd. Hon ville absolut inte ge några relationsexperter erkännande för det som hon i alla år hade avfärdat som smått tramsigt. Att gå skilda vägar kunde knappast vara lösningen i ett äktenskap, bara för att någon skulle bevisa att rädslan skulle övervinnas.

Rädsleproblematiken och separationslösningen missade att ta hänsyn till det faktum att man faktiskt kunde trivas med vardagen även om det fanns orosmoln. Den bortsåg från de dagar när solen lyste över förhållandet. Själv var hon mycket medveten om vem som var solen i hennes liv, vem det var som kunde få dagen att stråla och kvällarna att bli magiska, den som kunde alstra och skänka värme. I hennes liv fanns en sol och hon visste att den fanns där även om den inte lyste varje dag.

3 kommentarer:

  1. fintstämt och med mycket insikt. Att det går att tivas med vardagen trots orosmoln! Jättebra!

    SvaraRadera
  2. Jag tänker tvärt om mot spiskroken- att hon egentligen är den svaga o behöver solen mer än vad solen behöver henne - liksom. Men texten är ändå bra hur man än tolkar den.

    SvaraRadera
  3. vackert! Tolka som man vill, men snyggt skrivet var det

    SvaraRadera