Att skratta

Han sitter med ångesten fången innanför huden. Försöker trycka den tillbaka, hålla den nere, svälta den genom att missunna alla känslor någon plats. Ingen rädsla att lägga till den som finns. Ingen ilska som kan omvandlas till något förfärligt. Ingen vilja, ingen lust.

Pressar handflatorna hårt mot bröstet. Pressar så hårt utan att kunna hålla tillbaka alla krav som vill upp till medvetandet. Jäsande krav, andras förväntningar, meningar och fraser som outtalade följer med blodomloppet, söker sig runt, letar efter en öppning som ger dem möjlighet att expandera, växa ut i sin fulla styrka.

Vill inte höra. Vill inte känna. Söker efter distraktioner med medvetna tankar. Han minns teorierna och vet att trollen ska fram i ljuset. Titta på dem. Skratta åt dem. Minns skammen, den dubbla. Först den heta känslan när fasorna brister och ingen förstår. Sedan den dova när skratten har klingat ut. Vad skrattade de egentligen åt? Vem?