Att skala

Stående med spända axlar och skalaren i ett krampaktigt grepp i vänsterhanden, försökte hon med valhänta drag få morötterna skalade så att de skulle få någon grönsak till middagen. Skulle hon klara av att riva dem på rivjärnet sedan? Idag skulle barnen tvingas skala potatisen själva vid bordet. Åh de bortskämda ungarna ville ju inte hjälpa till att förbereda något. Det var nog ingen osannolik gissning att de skulle rata potatisen helt, nu när hon inte kunde använda sin hand för att skala den åt dem.

Med morötter serverade bredvid de uppvärmda biffarna skulle det ju ändå kunna bli en måltid som hon inte behövde skämmas för om barnen berättade om den i skolan. Men hela kan hon ju inte servera morötterna, skulle hon behöva ta fram matberedaren för att riva dem? Tanken på den omständliga disken som skulle bli följden av att använda köksapparaten, som per definition ju faktiskt ska vara ett hjälpmedel, fick henne att avstå. Inte skulle ungarna hjälpa till att diska inte.

Drömmen om en diskmaskin hade hon haft i många år. En dröm fick det förbli så långt hon kunde se, frågan var om hon ens fick behålla jobbet nu när hennes högerhand inte fungerade och försäkringskassan inte längre tyckte att hon var sjuk. Vad skulle det bli av dem? Hon försökte skaka framtidsfrågan ur tankarna. Tänk positivt! Det ordnar sig, det har det alltid gjort. Vad är en trasig hand på en skala? Hur är det nu man ska tänka? Det finns ju många som har det så mycket värre. Vi  är ju i alla fall friska och har hälsan. Eller...