18 juli, 2010

Något akut

Sanni lutade sig framåt över köksbordet med ett hårt grepp om bordskanten. "Jag måste ju vara där, fattar du inte det?"

"Nej, jag fattar inte hur det kan vara nödvändigt. Det måste ju finnas andra som kan ställa upp för en gångs skull?"

"Åååhhh! Du fattar ju inget!" Hon kastade sig bakåt och sköt ifrån så att stolen flyttade sig nära en halv meter från bordet. Det skrapande ljudet överröstade nästan Sannis stönande.

"Men vi har ju bjudit hit Biggan och Torbjörn ikväll. Tycker du inte att det skulle vara kul att träffa dem? Det var ju så länge sedan."

"Jo, det är klart jag vill träffa dem. Men jag måste vara på Kulan i kväll. Det är ingen annan som kan kiosken. Jag har nycklarna också."

"Nycklarna hade du ju kunnat lämna till någon annan redan igår. Du visste ju att de skulle komma. Jag har ju sagt det."

"Ååhhh, vad du tjatar!" suckade Sanni och gick mot hallen. När hennes mamma inte längre kunde se henne tillade hon så lågt att endast hallbetjänten kunde höra henne, "Du kunde ju ha påminnt lite tidigare. Nu är det ju försent."

"Snälla Sanni, du kan väl prata med någon annan och be dem ta över? Sedan kan du ju komma hem efter en stund."

"Jag måste vara där! Det är ingen annan som kan kiosken. Fattar du inte, det kan ju hända något akut."

"Akut? I gymmets kiosk? Sanni? ...Sanni?"

4 kommentarer:

  1. kanske är häftigare än Biggan o Torbjörn?

    SvaraRadera
  2. generationstypiska prioriteringar?

    SvaraRadera
  3. mmm misstänker att gymmet var en trevligare tillställning, bra text kände de akuta

    SvaraRadera
  4. Jag skulle nog också valt gymmet. Det är nog roligare där.

    SvaraRadera