01 juli, 2010

Att famla

Med korta steg utan att egentligen lyfta fötterna söker hon sig fram, rädd att något ska finnas där i mörkret. Hon fasar för att stöta emot något okänt eller främmande med någon del av kroppen, fötter, knän eller armbågar. Det kryper och stramar i de fuktiga handflatorna, som ska skydda eller i alla fall signalera om något kommer ivägen.

Hon lyssnar. Är det någon där? Det knäpper till. Någonstans tycker hon sig höra ett brummande ljud. Är det något där? Inbillar hon sig? Hon stannar upp, blundar och upptäcker att mörkret var svartare än blindheten. Skuggor flackar innanför hennes ögonlock. Hon ser dem, vet att de inte är på riktigt men tänker att kanske är det konturerna av det okända som visar sig för henne ändå.

4 kommentarer:

  1. Väl beskrivet.
    Ett sådant där läge där man önskar att man hade morrhår.

    SvaraRadera
  2. Morrhår? Ja haha vore bra. Känner min egen rädsla i din text.

    Ge upp kan man inte göra :-). Man släpar sig hellre i mål.

    SvaraRadera
  3. Gillar verkligen din text.

    SvaraRadera