Att möta sanningen

Sanningen fanns där
som en skugga
omöjlig att se
i solens bländande sken

Vissheten följde
i fotspåren
omöjlig att höra
så hänsynsfullt smygande

Kanhända
hon kände
ett varsel
små styng
av oro
men ändå
blev valet
att gå
se framåt
mot målet

Kunskapen hann ikapp
och förbi
omöjlig att hindra
när kvällen döljer vägen

Sanningen möter hon
när skuggorna
inte längre kan ses
och natten fylls av regn

Att komma på fötter

Åratal av ångest
månader utan pengar
dagar utan mat
nätter utan sömn

Stunder med panik
många svåra beslut
otaliga lån
eviga drömmar

Blodpuddig på bordet
sockrad lingonsylt

Falukorv till helgen
som legat i frysen
där frosten bygger på
för var dag som går

Ögonblickets önskan
köper en lott

Skrapar direkt
oturens tårar
stillas med vilja
och en suck av trötthet

Knyter skorna
väljer att springa
bort
fort
tills kraften kommer tillbaka

Det bästa som hänt de senaste 100 dagarna

Hundra dagar in på det nya året har många bra saker hänt. Nya prylar och kläder har handlats, det känns bra att kunna shoppa utan att behöva fundera på om pengarna ska räcka till. Nya kollegor har gjort att jobbet nu känns riktigt inspererande och det är med en glädje i stället för pliktkänsla jag stämplar in på morgnarna nu. Nöjd på jobbet gör avslappnad fritid och vintern som varit så fin och vacker har gett många höjdpunkter men något av det bästa måste ändå vara när snön smälte och vårblommorna stod där i knopp, redo att slå ut.

Känslorna som strömmar genom kroppen när blommorna öppnar sig är lika milda och sköna som när ditt barns leende riktas mot dig. De varma strålarna från solen tävlar med den varma ömhet som spirar när familjen sitter tillsammans och träffar gemenskapens kärna. Det bästa är att vi är tillsammans.

Det bästa som hänt de senaste hundra dagarna händer nu. Efter alla år har livet blivit så enkelt att det är i stunden livet är som bäst. Även i konflikter med familjen, i problem med jobbet eller när saker går sönder och inte fungerar som de ska är det inte svårt att stanna upp och tänka att det är så här det är.

Jag vill ha ett liv som går på räls. Min högsta önskan är att få gå en jämn och slät väg utan motgångar, men faktum är accepterat och då är det inte längre så svårt att ta sig genom en kämpig dag. I morgon skiner solen igen.

Att skapa med händerna

Söndriga naglar och såriga knogar, rispor på armarna och kanske valkar i handflatorna, det får den som skapar med händerna. Sköra naglar bryts, spröda naglar spricker och går av när fingertopparna ivrigt letar efter ett handgrepp. Skinnet på knogarna såras om trånga skrymslen måste undersökas. Smärtan känns inte direkt, av någon underlig anledning. Det är först när jobbet är avslutat som såren och de fläkta naglarna upptäcks. Och när man väl blivit medveten om skråmor och småsår då svider det som om blicken var citronsaft som trängde in under skinnet.

Medan läkningen pågår får skaparkraften ligga på hyllan. Blicken söker efter sårskorpan och fingertopparna vandrar ofta över andra handens brustna och ojämna nagelkanter och tanken fokuserar på händernas fysik i stället för att minnas det arbete som gjorts. En morgon när fingertopparnas omedvetna besiktning inte finner de väntade skavankerna är såren plötsligt bortglömda, raderade ur minnet och kommer inte fram förrän tanken tar en lov över problemet med de aldrig färdiggjorda jobben. Varför inte göra klart en sak när man väl har börjat?

Något efterlängtat

Som solen bryter fram genom gråtunga moln
när fjärilar dansar över ångande tuvor
i den djupa, självklara doften av regn
när luften smakar av himlens alla rena dagar

så minns hon dig i drömmarnas skugga

Ett avtryck i sanden, en kontur att följa
att återuppbygga en kropp, en själ, ett minne
av värmen som strålade, av glädjen som spreds
ett minne att bära, tills vi ses
i morgon

Temperament

I ena stunden skrattande, dansande, stålande men plötsligt rasande, skrikande och vrålande. Ett litet missöde, ett snedsteg och ingenting fungerar. Ingenting, det som varit bra finns inte kvar. Något störde, förmodligen någon, det är alltid någon annans fel. Den som kom in genom dörren eller den som pratade i radion, kanske var det mattans fel eller stolsbenet som stod ivägen men troligtvis var det ditt fel. Om du fanns i närheten, om du rörde dig eller om någon hörde dig.

Alltid så go och så glad, utom när något går fel. Då kommer ilskan, den rosenröda, genomskinliga vreden som inte kan hejdas. När hela världen går emot, även om det knappast syns. Frustrationen när det inte går som planerat, när det oväntat går galet, när något inte blir perfekt. Då rinner anklagelserna fram som vårfloden borta vid grannens. Varför? Du kunde väl! Måste du alltid göra så där?

En dörr som smäller igen. En borste som kommer flygande. Stolar välter och kläder kastas när något går emot. Porslinet spricker när koppens botten slås i bordskivan om något sagts som kan tolkas som kritik. Glassplitter i hela köket om hungern tagit sitt strupgrepp. Och jättekramen efteråt när maten var så god, så god.

Hjälpsamhetens yra och skimrande solsken när lyckans fé går förbi. Allt är så bra och allt går så lätt. Det är så skönt att alltid vara bäst.

En solklar seger

Vinterns blåa färger spred ett skimrande ljus över kullarna som hon betraktade ifrån fönstret på tredje våningen. Solen höll på att gå ner bakom byggnaden och eftermiddagens strålar reflekterades i alla miljoner snökristaller som vilade i trädens kronor.

När hennes blick vandrade från fönstret till det nyfödda barnet som låg nerbäddat i en av sjukhusets barnsängar, följde de glittrande reflexerna med blicken och hon såg barnet genom en guldskimrande hinna. Hon sträckte fram handen och kände försiktigt med fingertopparna på barnets kind. Hennes eget barn.

Hennes alldeles eget levande barn. För bara några timmar sedan hade hon fått återuppleva känslan av att få en varm, nyfödd kropp lagd på sin mage. Första gången, då för tre år sedan, hade hon blivit förvånad över värmen hon hade känt. Hon visste att hennes barn redan var dött och ändå hade hon känt så stark värme från dess kropp när barnmorskan lade barnet på hennes mage. Den här gången hade hon knappt reagerat över värmen, så trött och omtumlad hade hon varit när barnet väl var fött och hon hört dess upprörda skrik i den kalla luften.

Det var så mycket. Det var så många människor. Det var så ljust. Det var så många ljud. Sinnena hann inte med att ta in allt på en gång och det var först när de blivit ensamma som hon kom att tänka på och jämföra med den första gången.

Då hade hon dragit nitlotten. Den där lotten som bara en på tusen drar, den osannolika oturen att det inte går bra. Hon hade fått uppleva det som alla blivande mammor bävar för, som alla tror de kan förbereda sig för genom att skrockfullt säga att de ingenting tar för givet, men som inte går att vara förberedd på. Det hade hon lärt sig då. Det visste hon nu.

Hon vågade röra vid barnets huvud igen, smekte de guldgula hårstråna som nästan kunde ses som en gloria. Det var ett mirakel att hon stod där nu. Hur många gånger hade hon tvivlat, gett upp hoppet och svurit att hon aldrig skulle skaffa något mer barn? Och sedan, när hon ändå blivit gravid igen hade hon fått kämpa varje dag för att behålla förståndet. Hon hade börjat varje dag med att försöka övertala sig själv att det skulle gå bra. Det här var en nytt barn, ett nytt liv, en ny chans till livet.

På dagarna hade hon hållit huvudet högt och tårarna inombords. Varje fråga var som ett knivhugg. Alla kommentarer rev och slet i hennes oläkta sår. Men hon hade stått ut, hon hade bitit ihop och kämpat, tagit nya, djupa, smärtande andetag för hon visste att det enda hon kunde göra var att ge barnet näring och syre. Varje kväll hade hon sedan bett. Hon bad om mirakel, om förlåtelse, om frid och om ett nytt liv.

Alla krafter hade dragit henne neråt, men hon hade inte gett efter. Hon hade kämpat och slitit utan att ha en aning om ifall det fanns något mål att sträva mot. Cellerna i hennes kropp kände inte något annat än erfarenheten. Rädslan trycktes ner med alla medel och om det fanns någon kraft kvar hade hon använt den till att drömma om att hennes lyckliga stjärna skulle hitta henne igen. Om hon fick hjälp, hade hon tänkt, skulle hon kanske kunna vinna kampen mot sorgen.

En solkatt letade sig in genom fönstret och lade sitt öga i barnets bädd. Ett svagt gny hördes när den lilla rörde på huvudet. Hon log och insåg att här började hennes nya liv.