Sanningen fanns där
som en skugga
omöjlig att se
i solens bländande sken
Vissheten följde
i fotspåren
omöjlig att höra
så hänsynsfullt smygande
Kanhända
hon kände
ett varsel
små styng
av oro
men ändå
blev valet
att gå
se framåt
mot målet
Kunskapen hann ikapp
och förbi
omöjlig att hindra
när kvällen döljer vägen
Sanningen möter hon
när skuggorna
inte längre kan ses
och natten fylls av regn
Dimmig känsla med oskarpa vackra konturer.
SvaraRaderaTycker om tempoväxlingen, partiet i mitten med kortare rader, det lyfter dikten och gör den mer dynamisk. Ibland är det svårt att sätta fingret på varför man gillar något visst, men i den här dikten fastnar jag speciellt för "Kanhända, hon kände". Tror det har att göra med att orden ser snarlika ut, ungefär samma bokstäver ingår, det blir lite som en ordlek för mig.
SvaraRadera//Linn, http://lyckoland.blogg.se
Fint. Det är lätt att undvika sanningen om man föredrar solens bländande sken ...
SvaraRadera