Temperament

I ena stunden skrattande, dansande, stålande men plötsligt rasande, skrikande och vrålande. Ett litet missöde, ett snedsteg och ingenting fungerar. Ingenting, det som varit bra finns inte kvar. Något störde, förmodligen någon, det är alltid någon annans fel. Den som kom in genom dörren eller den som pratade i radion, kanske var det mattans fel eller stolsbenet som stod ivägen men troligtvis var det ditt fel. Om du fanns i närheten, om du rörde dig eller om någon hörde dig.

Alltid så go och så glad, utom när något går fel. Då kommer ilskan, den rosenröda, genomskinliga vreden som inte kan hejdas. När hela världen går emot, även om det knappast syns. Frustrationen när det inte går som planerat, när det oväntat går galet, när något inte blir perfekt. Då rinner anklagelserna fram som vårfloden borta vid grannens. Varför? Du kunde väl! Måste du alltid göra så där?

En dörr som smäller igen. En borste som kommer flygande. Stolar välter och kläder kastas när något går emot. Porslinet spricker när koppens botten slås i bordskivan om något sagts som kan tolkas som kritik. Glassplitter i hela köket om hungern tagit sitt strupgrepp. Och jättekramen efteråt när maten var så god, så god.

Hjälpsamhetens yra och skimrande solsken när lyckans fé går förbi. Allt är så bra och allt går så lätt. Det är så skönt att alltid vara bäst.