Muskler

Visa din styrka
visa dina muskler
känn kraften
urberg splittras av glödhet lava

Lita på känslan
lita på viljan
känn kraften
kalksten vittrar under kyliga vågor

Använd ditt mod
använd dina muskler
fånga känslorna
stalakmiter står kvar i grottans djup

En skattkarta

Om det funnes en karta
en vägbeskrivning
med instruktioner och anvisningar

en bild som talar
markerar de vandringsbara stigar
som alla leder till krysset
det snedställda korset

Önskan är innerligt stor
efter vägledning
till den glittrande, värdefulla skatten
vid regnbågens fot

en röst som viskar
vid varje vägskäl tålmodigt förklarande
hur hinder inte undviks
hur motgångar tacklas
hur svårigheter genomlevs

att omvägen är ett fulländat alternativ
med storslagna vyer och innerliga möten
broar över djupa klyftor
räcken längs med hisnande avgrunder
vita skimrande stenar under Lunas vakande blick
flammande eldar att mildra nätternas kyla
porlande källvatten att släcka törstande dagar

Om det funnes en karta
över alla vägar
över alla val
över alla möjligheter
skulle ingen våga gå på nya stigar

Något dyrt

Solen står stilla
björken speglas i lila
Molnen rasar fram
solskenet fångas i en ram
Upplevelsen är läcker
solstrålar som leker
Skuggan synes flytta
över snötäckets gnistrande yta

Tiden stannar upp
svindel vid jättarnas stup
Känslan av att sväva bort
frihet som värde är stort

Att slippa

Jag känner en person som jag ofta tänker på som lat, därför att han nästan aldrig får något gjort. När andra jobbar tittar han gärna på. Han rör sig tillräckligt mycket för att man inte ska kunna anklaga honom för att sitta stilla, ändå är det så tydligt när dagen är slut att just han var den som åstadkom minst.

När andra pratar har han ofta synpunkter och gör inlägg om både det ena och det andra. Han vet hur saker ska göras. Han har ofta varit med om det förut och han är ivrig att dela med sig av sina erfarenheter. Efter diskussionen ska tankarna omsättas i praktiken och något ska byggas, flyttas eller ändras, då har den här personen ett viktigt ärende som måste uträttas direkt.

Efter uträttat ärende vill han vara med och få saker gjorda. Då är ju alla viktiga roller bemannade och kvar finns bara plats för åskådaren, påhejaren. Det är där han så lätt smiter in i bredvidsittarrollen och undgår kritik för att han inte får något gjort. Inte kan någon i gruppen begära att han ska ta över deras uppgifter? Det skulle ju vara att nedvärdera deras arbete, de som gör ett så ruskigt bra jobb.

Om någon vill ta en paus och ber honom ta över en stund, så hoppar han gladeligen upp och tar verktygen i sin hand. Sedan säger han: "tala bara om vad jag ska göra". Han menar att han oavsiktligt kan förstöra något om han inte får tydliga instruktioner om vad som redan har gjorts, i vilken ordning saker ska göras framöver och vad och hur han ska fortsätta arbetet. Vem kan bli arg på den som är så noggrann med att det ska bli rätt?

Jag blir arg! Men inte förrän jag kommer hem och hans beteende har sjunkit in i mitt medvetande. När jag utan att fundera över det, plötsligt inser vad det är han håller på med. Jag blir irriterad över att han ständigt slipper undan, fast han är där. Han har en strategi som gör att ingen kan anklaga honom för att vara lat, trots att han alltid är den som gör minst.

Jag blir också arg på mig själv, när jag inte kan hantera min irritation. Den går ut över familj och vänner, när jag egentligen skulle konfrontera honom. Berätta för honom hur oacceptabelt hans beteende egentligen är. Jag blir arg för att ingen annan ser detta. Är det bara jag som ser det?

Både känslor och tankar är ofta upptagna i flera dagar av irritationen efter att jag har träffat honom. Orättvisan är det som stör mig, att han alltid slipper så enkelt undan och att alla runt omkring låter det ske. Jag tror flera runt omkring har samma känslor, men ingen av oss vet hur vi ska bära oss åt för att ändra på det som sker.

Efter vårt sista möte slog mig plötsligt en tanke; kanske är han inte alls lat, kanske är han bara okunnig och inkompetent. Det skulle förklara varför han smiter undan och aldrig själv tar initiativ till något. Lite småskrattande medger jag för mig själv att det faktiskt är ganska beundransvärt att ha lyckats dölja en oförmåga under den oförargliga lättjans skynke.

Nu hoppas jag få slippa irritation och ilska över hans sätt i fortsättningen. Om min insikt är rätt, kan vi kanske mötas på en helt annan nivå, där han ska uppmuntras att själv utföra saker från början till slut.

Att utveckla

Ord som strömmar
meningar utan mening
tankar i former sällan framställda
tal utan hämningar
språk mellan människor
som en flugfiskelina en dimmig morgon
letar i blindo efter en sammetslen yta

Känslor växer
förståelsen kryper fram
lägger sig mjukt runt orden
önskningar slår in
planer sätts i verket
världen växer runt den vrå där argumenten föds
avståndet krymper till ett ögonblick
där allt känns rätt

Att vara insnöad

Blåsten hörs dåna i skorstensmuren. En och annan snöflinga letar sig ner i pipan och ångar bort i eldens varma rökångor. Ovan taket drar och sliter vinden i snön, så hårt att man förundras över att någon enda av de vita, dunlätta flingorna ändå når ner till marken till slut. De täcker marken och de fyller luften. Trots att vinden lyfter snön och flyttar den i en rasande hastighet, lägger sig ändå ett täcke över marken av all den massa som väller fram.

Timme efter timme, natten igenom, skakar fönstren och väggarna vibrerar i stormbyarna. Kylan kryper längs väggarna och flyter ut över de nakna golvplankorna. Uppe i sängarna är duntäckena svepta runt oroliga kroppar. "Håller fönstren?" "Hur långt når tallen om den faller?" "Vilket håll blåser det åt egentligen?" I den oroliga halvslummern varvas frågorna med korta perioder av svart sömn, som abrupt avbryts när rutorna skallrar till igen. "Inga krossade fönster ännu." "Såklart tallen står kvar, den har klarat många stormar förut."

I nästa uppvaknande är det svart. Klockradions röda siffror, som vid senaste blicken visade 02:27, är nu osynliga. Strömavbrottet ger den genomträngande iskylan nu nästan fri passage genom väggen, inga element som motarbetar minusgraderna. Braskaminen är fortfarande varm. I en ficklampas sken tänds en ny brasa, ett bloss i natten för att hålla stormen utanför människans lya. Markeringen som säger att vi klarar oss igenom det här. Vedkorgen är snart tom. Det är inte mer än 75 meter till vedboden, ändå är det för långt att gå. I mörkret, i stormen stannar man inne.

Det är först i gryningen man kan avgöra vidden av stormens härjningar. Då visar sig svaret på frågan om man är insnöad eller inte. Om drivorna som packats ihop under natten blivit så hårda att snöslungan inte orkar tugga sig igenom dem. Hur många minuter eller timmar det kommer att ta för att komma fram till och få upp garageporten. Hur många kronor man förlorar för att man inte kommer till jobbet.

Andnöd

Fredag:
- Det är lite lite fostervatten. Du får nog inte gå längre än en vecka till.

Lördag:
- Doktorn tittade på CTG-kurvan och det såg så bra ut, så hon behöver inte undersöka dig idag. Du behöver inte komma in i morgon heller, du hade ju återbesökstid på måndag morgon.

Söndag:
- Konstigt, varje gång jag känner en rörelse så kommer det en sammandragning. Undrar om det är värkarbetet som har börjat?

Måndag:
- Tyvärr. Det går inte att upptäcka några hjärtljud.

Tisdag:
- Han ser ut som om han sover.

Onsdag:
- Det gör så ont att bara andas. Vad ska jag ta mig till?


(Idag är det exakt 18 år sedan min pojke föddes. Att tänka tillbaka på dödelsedagen är fortfarande smärtsamt.)