Jag känner en person som jag ofta tänker på som lat, därför att han nästan aldrig får något gjort. När andra jobbar tittar han gärna på. Han rör sig tillräckligt mycket för att man inte ska kunna anklaga honom för att sitta stilla, ändå är det så tydligt när dagen är slut att just han var den som åstadkom minst.
När andra pratar har han ofta synpunkter och gör inlägg om både det ena och det andra. Han vet hur saker ska göras. Han har ofta varit med om det förut och han är ivrig att dela med sig av sina erfarenheter. Efter diskussionen ska tankarna omsättas i praktiken och något ska byggas, flyttas eller ändras, då har den här personen ett viktigt ärende som måste uträttas direkt.
Efter uträttat ärende vill han vara med och få saker gjorda. Då är ju alla viktiga roller bemannade och kvar finns bara plats för åskådaren, påhejaren. Det är där han så lätt smiter in i bredvidsittarrollen och undgår kritik för att han inte får något gjort. Inte kan någon i gruppen begära att han ska ta över deras uppgifter? Det skulle ju vara att nedvärdera deras arbete, de som gör ett så ruskigt bra jobb.
Om någon vill ta en paus och ber honom ta över en stund, så hoppar han gladeligen upp och tar verktygen i sin hand. Sedan säger han: "tala bara om vad jag ska göra". Han menar att han oavsiktligt kan förstöra något om han inte får tydliga instruktioner om vad som redan har gjorts, i vilken ordning saker ska göras framöver och vad och hur han ska fortsätta arbetet. Vem kan bli arg på den som är så noggrann med att det ska bli rätt?
Jag blir arg! Men inte förrän jag kommer hem och hans beteende har sjunkit in i mitt medvetande. När jag utan att fundera över det, plötsligt inser vad det är han håller på med. Jag blir irriterad över att han ständigt slipper undan, fast han är där. Han har en strategi som gör att ingen kan anklaga honom för att vara lat, trots att han alltid är den som gör minst.
Jag blir också arg på mig själv, när jag inte kan hantera min irritation. Den går ut över familj och vänner, när jag egentligen skulle konfrontera honom. Berätta för honom hur oacceptabelt hans beteende egentligen är. Jag blir arg för att ingen annan ser detta. Är det bara jag som ser det?
Både känslor och tankar är ofta upptagna i flera dagar av irritationen efter att jag har träffat honom. Orättvisan är det som stör mig, att han alltid slipper så enkelt undan och att alla runt omkring låter det ske. Jag tror flera runt omkring har samma känslor, men ingen av oss vet hur vi ska bära oss åt för att ändra på det som sker.
Efter vårt sista möte slog mig plötsligt en tanke; kanske är han inte alls lat, kanske är han bara okunnig och inkompetent. Det skulle förklara varför han smiter undan och aldrig själv tar initiativ till något. Lite småskrattande medger jag för mig själv att det faktiskt är ganska beundransvärt att ha lyckats dölja en oförmåga under den oförargliga lättjans skynke.
Nu hoppas jag få slippa irritation och ilska över hans sätt i fortsättningen. Om min insikt är rätt, kan vi kanske mötas på en helt annan nivå, där han ska uppmuntras att själv utföra saker från början till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar