Ett äventyr

Med snabba steg sprang barnen före henne upp mot källan. Hon försökte hänga med i deras fart men andades tungt och tyckte plötsligt att granstammarna försiktigt bugade och lutade sig över henne. Det gick runt i huvudet. Hon stannade och böjde sig framåt, lade händerna mot låren för att få stöd och tog några djupa, flåsande andetag.

När hon tittade upp igen såg hon den största av pojkarna uppe på en av stenarna som låg runt källan och den lilla som lutade kroppen mot stenen och försökte komma upp genom att hoppa med ena benet lyft. "Nej! Nej! Ni får inte klättra! Ni kan ramla i", ropade hon, glömsk av att man aldrig ska använda ordet inte i uppmaningar eftersom barn inte tycks höra ordet inte utan bara uppmaningen.

Hon började småspringa och försökte att inte tänka på hur ont det gjorde i lungorna för varje väsande inandning. Bröstkorgen kändes som om den skulle explodera och fast hon hade 10 meter kvar till pojkarna tvingades hon stanna. "Kan du inte... klättra ner igen?" stötte hon fram i två väsande utandningar. Den stora pojken vände sig om. Hon såg hans stora leende som strålade även när hans ögon vidgade sig och ögonbrynen åkte upp i pannan av förvåning när han tappade balansen i vändningen.

Plasket trängde genom suset i hennes öron och sköljde bort alla tankar och all känsla av smärta när hon tog sig fram de sista metrarna till källan. Lillpojken hade kravlat sig upp och låg på mage på stenen när hon lutade sig fram för att nå sonen som hade ramlat i brunnen. Han skrattade högt där han satt mitt i den grunda källan. "Mamma, det är inget farligt vatten. Du sa ju att det inte var farligt. Man kan till och med dricka det."