Att behöva skriva

Gammal sorg eller saknad är som dammpartiklar i själen, där ligger den som ett tunt lager över alla ytor. Petar du i den så ser du spåren efter fingertoppen, rör du dig hastigt över den så yr dammet upp.

Ibland kan en känsla eller händelse svepa in i själen som en vind. Beroende på rikting och styrka kan den ställa till med stor oreda och skymma sikten för allt annat. Du famlar i ett grått rum utan konturer, det svider i ögonen och munnen blir alldeles torr och oförmögen att tala. För att få ordning på livet igen behöver det städas. Att städa upp i gammal sorg handlar om att bearbeta, gå igenom ännu en gång, rensa bort det ovidkommande och ställa saknaden i relation till det som finns här och nu. Efter en stund lägger sig sorgen till rätta igen.

När jag skrev om att födas, rörde det upp mycket av min gamla sorg. Orden kom så lätt, vilket egentligen inte är konstigt eftersom jag har tänkt och funderat i många år, inte så mycket på själva födelsen men på vilken roll den har spelat i mitt liv. Orden är en så mäktig dammvippa som kan få ett dammlager att virvla upp, men orden kan också användas för att städa rent efter att känslorna hamnat i oordning. Det är det jag behöver göra idag.

Mina ord idag kanske inte bara ger mig den bearbetning av känslorna jag behöver, utan också ett svar till dem som har läst och undrat vad som låg bakom formuleringarna.


Jag föddes till döden
till min mammas sorg

Som mamma till det barn som dog i min mage vill jag gärna ge mitt barn en röst. Jag vill veta vad han skulle ha tänkt och tyckt om han hade fått vara med oss i livet. Det är en livslång sorg att inte få se sitt barn växa upp.

En av de första reflektioner jag gjorde när jag fick veta att mitt barn inte längre levde var att jag aldrig skulle få lära känna det. Mitt barn skulle aldrig få se dagens ljus och aldrig ligga i min famn. Så fel jag tänkte! Vi kände ju varandra sedan länge, i över ett halvt år hade hade jag känt hans mjuka rörelser och vänliga puffar. Dygnet runt hade vi tillsammans upplevt såväl sommar som höst och vinter och de drömmar om framtiden jag närde omslöt naturligtvis mitt barn och var en del av den näring han behövde för att växa.

Jag sjöng för mitt barn varje dag. Jag överförde känslan i min lyckliga tillvaro med rösten, med mitt blod, med min längtan. Min lyckliga stjärna hade lett mig mot en tillvaro som gav mig hopp om framtiden.


Jag föddes till livet
men inte som du ser det

Mitt barn hade redan dött när det föddes. Jag var fömodligen i chocktillstånd, för jag varken grät eller skrek. Allra helst hade jag velat att de skulle söva ner mig, plocka ut barnet, kasta bort det och låta mig gå vidare i livet. Vare sig motivet var medicinskt eller psykologiskt kunde jag inte påverka beslutet och förlossningen var okomplicerad om än långvarig.

En varm och mjuk bebis med slutna ögon lades på min mage efter födseln. Det var våran son som kommit till världen. Den mörka, grymma, eländiga, orättvisa världen.

Redan då började frågorna om vad som var meningen. Vad hade hänt? Hur hade det gått till? Och varför, varför, varför?

Hur kan man längta efter något man aldrig haft? Mitt liv var kvar som förut: samma man, samma hus, samma djur, samma vänner, samma jobb, samma trädgård, samma böcker i bokhyllan. Allt var sig likt på ytan men det var inte samma liv. I fortsättningen skulle varje dag levas med minnet av min pojke.


Jag föddes till mening
i min mammas liv

Hela min världsbild hade slagits i spillror. Jag fick långsamt försöka pussla ihop en meningsfull tillvaro igen. Det som hade hänt behövde få en plats i ett sammanhang som betydde något.

Länge, länge levde jag i föreställningen att allt hade varit mycket bättre om det inte hade hänt. Nu hade det hänt och det hade drabbat mig. Jag lärde mig acceptera detta och utvecklade min förmåga att känna tacksamhet över det jag har.

Minnet av min son är en del av livet. Jag har till slut även kommit att känna tacksamhet för detta. Utan att grämas över sorgens börda kan jag inse att jag inte hade varit den jag är idag om inte båda mina barn hade funnits i mitt liv, i mina tankar.

I backspegeln kan jag faktiskt se en mening i det fullständigt meningslösa.