22 augusti, 2010

Att dominera

Mona hade en röst som låg över alla andras, som vita gäss på toppen av havets brus. Hon var den som angav tonen och samtalsämnet vid varje fikarast.

Under femton års tid hade hon stärkt och befäst sin roll som pausrummets dominant i samma takt som hennes midjemått hade vuxit. Ingen skulle våga kalla henne tjock, men i korridoren kunde man höra viskningar om Monas rondör som kanske inte längre passade hennes ungdomliga klädstil. I smyg beundrade nog de flesta hennes sociala förmåga och lite generat undrade kollegorna för sig själva hur hon fortfarande vågade stå upp för och leda konversationer när hon under årens lopp visat att samtal var den enda kompetensen hon ägde.

Nu var Monas ställning i pausrummet hotad. Sofie hade börjat strax innan sommaren. Det var en tjej med stort självförtroende, färgat med stargazer och sammanhållet av ringar i näsa och läppar. Sofie gav inte alltid efter för Monas val av ämne och hon kunde till och med ge sig in i en högljudd diskussion om invandring, inredning eller barnuppfostran, något som övriga kollegor hade lärt sig undvika för länge, länge sedan.

Till mångas förvåning verkade Mona och Sofie skapa vänskapsband och trots ordväxlingarna var de ofta rörande överens om slutsatserna. Kanske hade Mona hittat sin yngre spegelbild och var lite smickrad över det intresse som Sofie faktiskt visade henne genom att våga ifrågasätta när Mona hade slagit fast sin åsikt.

Den här morgonen hade Mona frågat den gravida receptionisten om hon visste vilket kön det var på det väntade barnet. Det visste hon inte och Mona var mycket förstående och började berätta om sin faster som så innerligt hade önskat sig en dotter.

När hon hade kommit så långt i sin historia att alla fått höra att fastern faktiskt hade fått en pojke valde Sofie att reflektera om en bekant hon hade som också väldigt gärna hade velat ha en flicka. Men det skulle hon inte ha gjort.

"Sofie! Avbryt mig inte när jag pratar." Mona lade all betoning på ordet - jag - och Sofie blev sittande med gapande mun.

Då talade Erik, en man som mycket sällan öppnade munnen om det var fler än tre personer samlade, för första gången. "Men Mona, nu får du väl ge dig. I alla fall har jag hört den där historien flera gånger förut, om hur din bittra faster fick tre pojkar. Låt någon annan komma till tals ibland vet jag."

I tystnaden som uppstod när kollegorna runt bordet unisont höll inne sitt nästa andetag, hörde man bara en stol som skrapade mot golvet.

5 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Ibland behövs det bara att någon börjar säga emot för att andra skall våga följa efter.

    SvaraRadera
  2. Ja, det var en typisk Mona!! Har några såna på jobbet. Bra flyt i texten! Gillar!! :)

    SvaraRadera
  3. Dom känns igen "monorna", bra fångat.

    SvaraRadera