Prata

Tänk om orden kunde matcha känslorna
någon gång komma ut rätt
eller för all del
komma ut över huvud taget

Meningen finns ju där inne
den känns i kroppens alla celler
rinner genom ådrorna
simmar bakom ögonlocken

Allt det där som känns så svårt
på ett alldeles självklart sätt
logiskt på alla vis
utom då det tar form i ord och spottas ut

Jag sträcker ut tanken

Jag sträcker ut tanken
tänjer osynliga leder för att nå
den där känslan
av välbekanthet

inväntar beröringen
fingertoppar som hittar
en orienteringspunkt
när ögonen inte kan se

Jag sträcker ut tanken
letar efter minnen
som kan hålla
tyngdpunkten kvar

Jag sträcker ut mina sinnen
förväntar en smak
ett tryck, en tyngd
men det finns inget där

Iver

I bussen luktar fukt

vitlök, svett och inpyrd rök

På andra sidan gången

mindre än en armslängds avstånd

från ett hjärtas dova slag

sitter två okända väninnor tätt

fniss och prat och slingat hår

På andra sidan tiden

mindre än en årstid bort

ekar minnet av ett liv

När hon stiger av

har beslutet tagit form

Med bestämda, raska steg

går hon upp för backen, hem

för att lyfta luren och sen slå

numret hennes fingrar aldrig glömt

En uppblossad iver att få tillbaka

sitt liv och sina vänner

Styrkan finns där nu - hon vet

hon vet - vad hon ska säga

hur hon ska inleda sitt samtal

Hon ler när hon går över tröskeln

I hallen luktar mat

vitlök, kött och gräddig sås

På andra sidan hallen

längre än en armslängds avstånd

från en lungas djupa suck

där sysslar en välkänd silhuett

klirr och klang och dukningsljud

På andra sidan viljan

mindre än ett ögonblick
dunstar modet bort

Inuti

En utslagen blåsippa
i solstrimman violetta
skiftningar och sockerströsslade reflexer

Strax bredvid med stjälken böjd
den vita kronan gömd
i knoppens mörkgröna, fjuniga foder

 

Oförglömlig

Oförglömlig var dagen

när kvällen 

delade himlen i fält

som över fälten

lyste i glödande blått och skärt

Oförglömlig var kvällen

efter dagen 

som dolt i ljus

månadens ljuspunkt

en måne som lyser i mörkret

Vår

Snödroppen knoppar
spricker fram ur bladets svärd
som spränger upp genom jord och snö

Talgoxen sjunger
sitt fyra gånger tulipp
eller fler, i körsbärsträdets topp

Dagarna tänjer sig
sakta och räcker faktiskt
till en skön promenad efter jobbet

Det är bara du
som går och suckar
och undrar om det aldrig ska bli vår

Fnittra

En uppkrupen i sängen med benen i kors

den andra på heltäckningsmattan med ryggen mot hyllan

en blick

en outtalad fråga

telepatisk förståelse

och sedan insikten

förvåningen byts i en glädje

en lycka som inte går att hålla tillbaka

snart ligger de båda

nerfallna på sidan
skapande

en glittrande, gnistrande bäck
av splittrade outsagda ord