Onödig

Den ljusblå lyxkassen slog lätt mot benet under promenaden bort mot hållplatsen. I handen låg banden lent som silke mot fingrarna. Med rak rygg och självsäker hållning placerades klackarna varsamt på kullerstensbeläggningen.

Dagens inköp väckte den förväntan som låg gömd i kroppen inför kvällen, som en porlande bäck strömmade längtan upp genom handen, armen, axeln, föll sedan genom bröstkorgen ner i maggropen där den stannade och balanserade upp kroppens rörelser, stillade oron över den oförsvarligt stora utgiften likaväl som oron över att råka ta ett snedsteg.

Inför kvällen fanns bara förhoppningar, inga fler otydliga signaler, felaktiga val, inga fler misslyckanden. Just nu fanns bara en svag rodnad på halsen som skulle kunna avslöja att självsäkerheten var inköpt och förpackad i ett ljusblått omslag. Ingen skulle kunna tro att det fanns en osäkerhet i de långsamma stegen. Att snubbla här skulle innebära att dra onödiga blickar mot sig. Det var inte här, inte nu, inte i de här kläderna han skulle synas.