16 mars, 2010

En solklar seger

Vinterns blåa färger spred ett skimrande ljus över kullarna som hon betraktade ifrån fönstret på tredje våningen. Solen höll på att gå ner bakom byggnaden och eftermiddagens strålar reflekterades i alla miljoner snökristaller som vilade i trädens kronor.

När hennes blick vandrade från fönstret till det nyfödda barnet som låg nerbäddat i en av sjukhusets barnsängar, följde de glittrande reflexerna med blicken och hon såg barnet genom en guldskimrande hinna. Hon sträckte fram handen och kände försiktigt med fingertopparna på barnets kind. Hennes eget barn.

Hennes alldeles eget levande barn. För bara några timmar sedan hade hon fått återuppleva känslan av att få en varm, nyfödd kropp lagd på sin mage. Första gången, då för tre år sedan, hade hon blivit förvånad över värmen hon hade känt. Hon visste att hennes barn redan var dött och ändå hade hon känt så stark värme från dess kropp när barnmorskan lade barnet på hennes mage. Den här gången hade hon knappt reagerat över värmen, så trött och omtumlad hade hon varit när barnet väl var fött och hon hört dess upprörda skrik i den kalla luften.

Det var så mycket. Det var så många människor. Det var så ljust. Det var så många ljud. Sinnena hann inte med att ta in allt på en gång och det var först när de blivit ensamma som hon kom att tänka på och jämföra med den första gången.

Då hade hon dragit nitlotten. Den där lotten som bara en på tusen drar, den osannolika oturen att det inte går bra. Hon hade fått uppleva det som alla blivande mammor bävar för, som alla tror de kan förbereda sig för genom att skrockfullt säga att de ingenting tar för givet, men som inte går att vara förberedd på. Det hade hon lärt sig då. Det visste hon nu.

Hon vågade röra vid barnets huvud igen, smekte de guldgula hårstråna som nästan kunde ses som en gloria. Det var ett mirakel att hon stod där nu. Hur många gånger hade hon tvivlat, gett upp hoppet och svurit att hon aldrig skulle skaffa något mer barn? Och sedan, när hon ändå blivit gravid igen hade hon fått kämpa varje dag för att behålla förståndet. Hon hade börjat varje dag med att försöka övertala sig själv att det skulle gå bra. Det här var en nytt barn, ett nytt liv, en ny chans till livet.

På dagarna hade hon hållit huvudet högt och tårarna inombords. Varje fråga var som ett knivhugg. Alla kommentarer rev och slet i hennes oläkta sår. Men hon hade stått ut, hon hade bitit ihop och kämpat, tagit nya, djupa, smärtande andetag för hon visste att det enda hon kunde göra var att ge barnet näring och syre. Varje kväll hade hon sedan bett. Hon bad om mirakel, om förlåtelse, om frid och om ett nytt liv.

Alla krafter hade dragit henne neråt, men hon hade inte gett efter. Hon hade kämpat och slitit utan att ha en aning om ifall det fanns något mål att sträva mot. Cellerna i hennes kropp kände inte något annat än erfarenheten. Rädslan trycktes ner med alla medel och om det fanns någon kraft kvar hade hon använt den till att drömma om att hennes lyckliga stjärna skulle hitta henne igen. Om hon fick hjälp, hade hon tänkt, skulle hon kanske kunna vinna kampen mot sorgen.

En solkatt letade sig in genom fönstret och lade sitt öga i barnets bädd. Ett svagt gny hördes när den lilla rörde på huvudet. Hon log och insåg att här började hennes nya liv.

3 kommentarer:

  1. ååå så många känslor jag fick när jag läste historian gör sig påmind, solkatten hoppas hon för uppleva den flera gångar, ett nytt liv
    vackert!

    SvaraRadera
  2. Mycket vackert, mycket starkt.

    SvaraRadera
  3. Svar: Jag undrade om någon skulle undra över det. Berättarrösten tillhör en vuxen vän och betraktare (det vill säga jag, marmoria - det här är en text direkt från verkligheten). Jag borde stryka halva sista meningen men du vet hur det är, man skriver snabbt och lägger upp innan man hunnit tänka.

    SvaraRadera