Ett straff

Tre nätter i halvdvala
så trött att det inte går att somna
varje gång ögonlocken faller
öppnas det stora omättliga djupet
där ingenting någonsin vilar

Det är straffet
för att vägra fortsätta
för att göra något själv
Det är straffet
för att våga
ifrågasätta ödet

Att automatisera

Behöver inte tänka
på att tänka
tankarna kommer
på dig
oss
automatiskt
bara jag tänker på
att inte tänka
på dig

och skulle jag ändå
slänga en medveten tanke
åt ditt håll
så hoppas jag
du känner
min omtanke

Bygger med känsla
en linje
utan materia
utan strålning
utan teknik

Konstruerar
ett liv
där vi alltid är förenade
utan att vara bundna

Att befria

Den gröna pricken
befriar endast den
oroliga därhemma
Låter sig lugnas
av signalens färg
Men den som tänder
får inte riktigt känna
friheten därute

Det som är för bra

Mamma sitter framför skärmen
väntar på den gröna pricken
från andra sidan jordklotet

Med den moderna tekniken
blev dotterns resa lätt att lova
rösten skulle alltid vara nära

Men när dygnet gått ett varv
och tystnaden grinar på nätet
växer ångesten som elak böld

Äntligen når dagen sitt slut
i samma stund som morgonen gryr
och den gamla tekniken får svar


"Älskade vän, har du sovit gott?"
"Ja, men internet har flippat ur."

Att reagera

Mitt på första bordet stod en kolsvart tårta. Borden var placerade till ett långt utdraget skepp i salen som var dunkelt upplyst med levande ljus. Ljusstakarna fanns med jämna mellanrum på väggarna där mörka fönsterrutor avskärmade yttervärlden. I glaset speglades endast samma bild som hon hade framför sig. Den var stilla.

Alla platser var upptagna av allvarsamma personer som satt orörliga. Ändå uppfattade hon att de tycktes luta sig mot varandra i en tyst kommunikation när hon steg in i salen. Ingen sade något. Ingen tittade på henne. Men från varje person i de två långa raderna längs bordet kunde hon känna avståndstagandet. Hade de vänt sig emot henne? Hon förstod inte varför de reagerade med mörker och blindhet.

Hon skulle lämna dem, men det var inte hennes val. Hon hade blivit bortknuffad. Tårtan var svart. Var detta en begravning? Hennes egen begravning? Hon harklade sig och sträckte upp axlarna när hon sökte med blicken efter en rörelse, en blick eller antydan att hon fortfarande var levande för dem.

Till fots

I gråa hösttorra ljungmattan
lämnar jag gårdagens oro

I gula höstvåta myrmarken
släpper jag vardagens bry

I vita frostklädda fjällbjörkar
hänger jag undan besvär

Ser hur vinden har format
bergets runda kontur

Vila

Med ett mjukt och sviktande tryck under pannbenet
   som långsamt fyller
   tankarnas ekande lya
likt ett inverterat täcke som faller ut och skyddar
   mot envisa infall
   och vaga intryck
sträcker den efterlängtade vilan ut sin mjölkvita domning

  mjölkvitt skimmer
  flammande färggrant
  svajande mörka konturer
  böljande mörkgrått töcken
  innan svärtan startar sin helande process