Mitt på första bordet stod en kolsvart tårta. Borden var placerade till ett långt utdraget skepp i salen som var dunkelt upplyst med levande ljus. Ljusstakarna fanns med jämna mellanrum på väggarna där mörka fönsterrutor avskärmade yttervärlden. I glaset speglades endast samma bild som hon hade framför sig. Den var stilla.
Alla platser var upptagna av allvarsamma personer som satt orörliga. Ändå uppfattade hon att de tycktes luta sig mot varandra i en tyst kommunikation när hon steg in i salen. Ingen sade något. Ingen tittade på henne. Men från varje person i de två långa raderna längs bordet kunde hon känna avståndstagandet. Hade de vänt sig emot henne? Hon förstod inte varför de reagerade med mörker och blindhet.
Hon skulle lämna dem, men det var inte hennes val. Hon hade blivit bortknuffad. Tårtan var svart. Var detta en begravning? Hennes egen begravning? Hon harklade sig och sträckte upp axlarna när hon sökte med blicken efter en rörelse, en blick eller antydan att hon fortfarande var levande för dem.
Superb scen att använda i en bok eller ännu bättre i en film.
SvaraRaderaSer också ett filmscenario framför mig.
SvaraRaderaVad bra du skriver! Kan absolut se detta i en bok. Fick mig att tänka lite på Torgny Lindgrens språk i Hummelhonung.
SvaraRaderaJag ser salen framför mig, du målar upp en bra bild.
SvaraRadera