29 mars, 2013

Gubben som blev en tuss

För två och ett halvt år sedan öppnade vi dörren åt en förvildad katt. Under ett par år dessförinnan hade han fått mat och en dyna att ligga på, hos en granne som dock inte hade haft möjlighet att släppa in honom i sitt hus pga allergier. Långa och kalla vintrar gjorde att grannen letade efter en möjlighet att ge katten bättre skydd. Hon kallade honom lilla Gubben, trots att han var den största katt som skådats i grannskapet, och bedyrade att han var så trevlig och kelen.

Efter en vecka hade lilla Gubben blivit en Tuss, för han var verkligen snäll och kelen. I hans uppförande fanns inget att anmärka på. Han åt tacksamt den mat som bjöds och låg i ett soffhörn och sov. Tacksamt spann han när vi kammade hans päls och han kom gärna upp i ett knä för klappar.

Sina vanor att patrullera sitt revir gav han inte upp. Två, tre dagar brukade han vara borta, sedan kom han tillbaka. Då vilade han upp sig ett par dagar, åt sig mätt och läkte sina sår. För slogs gjorde han. Det var nya skråmor varje gång han kom in, ibland var det djupa sår och då och då haltade han.

Det är svårt att förstå att han också var sjuk det där första halvåret, en kattsnuva med rinnande nos och pipande luftrör. Inget kunde dock hålla tillbaka hans revirkänsla. Att han slogs märktes på alla skråmor men också på alla muskler. Nacken och frambenen var väldigt stora och muskulösa. Det verkade alldeles otroligt att den timida och stillsamma katten som låg i soffhörnet eller i någons knä, kunde vara en revirhävdande bråkstake där ute.

Tryggheten att veta att det fanns en matskål och en torr och varm plats att sova på räddade antagligen livet på katten den första vintern vi kände honom. Det var den tredje kalla vintern i rad med mycket snö och is. Vi fick känslan att han var tacksam, men inte riktigt vågade lita på att detta var sant. Det var först när fyra årstider hade passerat som Tussen började ta ut svängarna inomhus. Först efter ett år vågade han sig på att provligga sängen i sovrummet, men kom nog fram till att soffhörnet faktiskt var en mer praktisk plats, närmare till dörren med kattluckan om vandringslusten skulle sätta in, eller för all del, kanske det var behovet att vakta så att ingen annan katt försökte smyga in i hans paradis.

Lite mer frimodig blev katten men han stannade aldrig på tomten när han gick ut. Vi hade ingen aning om vart han gick eller var han höll hus. Som han blev frisk tror vi att han vann sina strider för rutinen ändrades småningom från att vara borta flera dagar i sträck till att han kom hem varje kväll och sov i sitt soffhörn. Men han somnade aldrig utan det obligatoriska myset och pälsvården. Och blev han inte lite mer kräsen vid matskålen också?

En måndagskväll i oktober, när han varit vår katt i över två år, så kom han inte hem som vanligt. Och inte på tisdagskvällen heller. På torsdagen var jag ute och letade i vägkanterna, flera kilometer åt båda hållen. På lördag förmiddag konstaterade vi vemodigt att Tussen nog inte skulle komma tillbaka, han hade ju aldrig varit borta så många dagar i sträck. Men han kom tillbaka. Strax efter klockan tre stapplade han in genom kattluckan. Han var avmagrad och kroppen såg alldeles insjunken ut när han långsamt gick mot sitt soffhörn. Där försökte han som vanligt hoppa upp i soffan, men orkade inte upp. Förstummad lyfte jag försiktigt upp honom och han började omedelbart spinna högt, högt och ihållande.

Han hade ont. Han pep när jag ville flytta honom för att undersöka honom noggrannare. Ögonen var alldeles insjunkna av uttorkning, i buken fanns en stor böld med ett sår och jag hittade en vass liten knota under skinnet på ena låret. Han måste ha blivit påkörd och till slut ändå lyckats ta sig hem. Tänk om han brutit flera ben i kroppen?

Djursjukhuset var helgstängt. Veterinärstationen hade stängt klockan tre. Distriktsveterinären hade ingen stor erfarenhet av smådjur. Till slut hittade vi en jouröppen veterinärklinik som tog emot oss. Så försiktigt vi bara kunde lyfte vi över Tussen till transportburen och körde de tio milen.

Jag frågade inte vad det kostade att röntga katten, men jag funderade på smärtgränsen medan jag satt och väntade på resultatet. Det fanns ingen försäkring. Hur skulle vi kunna ha det när det inte var våran katt? Vi visste ju inte hur gammal katten var eller om han ens någon gång hade haft en ägare. Vi hade ju bara öppnat dörren för honom, då två år tidigare. Nu behövde, tack och lov, inte den ekonomiska smärtgränsen prövas eftersom röntgenundersökningen inte påvisade några brutna ben eller behov av operation. Men den mentala smärtgränsen överskreds då veterinären rapporterade att knotorna i låret var luftgevärskulor. Någon hade skjutit på katten med berått mod.

Hur ont gör det inte i själen att tänka på hur Tussen kämpat sig hem till den trygghet han hade lärt sig fanns hos oss i soffhörnet. Hur många dagar hade han varit skadad? Hur många skott hade han träffats av? Hur ont måste han inte ha haft? Vem kan göra något sådant mot en levande varelse?

Det var mycket svårt för Tussen att vakna upp ur narkosen. Han var ju utsvulten och saknade helt energi, dessutom verkade dränaget i buken besvära och smärta honom. Det gjorde så ont att se honom lida och vi vakade över honom hela söndagen och trugade i honom droppar av vatten för att han åtminstone skulle få i sig vätska.

På måndag morgon visade han tydliga tecken på förbättring, trots att han fortfarande var mycket, mycket medtagen och hade ont. Han visade intresse och lyfte på huvudet när vi tittade in till honom. Han raglade inte längre omkull när han försökte gå. Han smakade lite grand av kycklingköttet vi bjöd på. Han spann lite tyst och försiktigt.

Han hade också kissat i kattlådan, vilket gjorde oss lyckliga. Och lättade, även ur ett rent praktiskt perspektiv, då han två år tidigare inte hade visat en tillstymmelse att förstå vad den var till för, ens när han varit instängd med den en hel natt. Hur street smart är inte den katt som instinktivt vet att anpassa sig till den situation han befinner sig i, till och med när han är sjuk och skadad. Man måste imponeras över karaktären.

Dränaget var bestämt att tas bort efter fem dagar och då katten nu redan hade återfått så mycket kraft och energi beslutades att kastrera honom när han ändå skulle sövas ner igen. Det kändes skönt att hämta hem en vaken katt på eftermiddagen och vi slapp att uppleva det jobbiga uppvaknandet ur narkosen igen. Medföljande skötselråd för kastrerad hankatt anvisade en veckas inomhusvistelse och övervakning, men alla som haft en riktig bondkatt i sin vård vet att katter har bättre läkekött en så och framför allt en stark vilja. Bedjande gulgröna ögonen förföljde oss och vädjade om att kattluckan skulle öppnas igen. Men vi var obevekliga, vilket fick till följd att katten gick till luckan och lyckades öppna den själv. Vi upptäckte inte att han var borta förrän efter ca fem minuter. Ficklampans ljussken reflekterades i de där vackra ögonen där han satt i ett buskage och lättade sig. Eftersom detta hände redan samma kväll som han opererats så var han fortfarande lite omtöcknad och vi kunde utan problem gå fram och lyfta upp honom. Väl inne tejpades kattluckan igen med silvertejp för att förhindra fler rymningar.

Två dagar senare gav vi efter för de gulgröna och låste upp. Tio minuter senare kom katten in igen. Därefter var katten aldrig ute mer än femton minuter åt gången. Om han inte vågade eller om han inte ville, det får vi aldrig veta. I skrivande stund har fem månader passerat och det händer att Tussen stannar ute i upp emot ett par timmar åt gången. Men han är aldrig långt borta.

Det känns sorgligt att kattens liv genom våld har förändrats, men jag tror och hoppas att det egentligen inte behöver ha blivit ett sämre liv. Det som ändå fortfarande gör mig så ledsen och faktiskt arg är att den djurplågare som sköt, förmodligen för att skrämma bort en revirhävdande hankatt, faktiskt lyckades i sitt uppsåt. Om nu den vidriga personen sköt för att bli av med kattens besök, så sitter väl den personen nu och mår gott i sin kammare. Hur vidrigt och beklämmande ironiskt är inte det? (Tanken att någon sköt för nöjes skull vägrar jag att ens tänka, då det ju faktiskt handlar om mina grannar i bygden.)

Lilla Gubben som blev en Tuss har anpassat sig till sitt nya liv. Myten om den lugna kastrerade hankatten kan vi avskriva. Den energi som förr lades på långa vandringar och strider om reviret, den måste ju ut på något vis. Här leks det, jagas det, rasas det och busas det som om det flyttat in en kattunge i familjen. Kattleksakerna slits ut, laddarsladden till mobilen måste gömmas, skohyllan är en plats full av spännande skosnören. En nyfikenhet har sprungit fram och varje skrymsle i huset ska undersökas. I fönstret kan man sitta och spana på vad som händer utanför. På skänken kan man ligga och spana på akvariefiskarna, glaset är hårt men kanske inte för evigt oigenomträngligt. På köksbordet händer det saker, speciellt när familjen sätter sig till bords. Soffhörnet som sovplats har fått konkurrens av fönsterkarmar, garderobshyllor, huvudkuddar, fåtöljer och köksstolar men också mattan framför teven är underbar att ligga och vila på.

Vi har anpassat oss till kattens nya liv. På morgonen läser vi tidningen tillsammans. Varje eftermiddag ska det lekas en stund och borstas och kammas så att pälsen håller sig mjuk och fin. På kvällen ska vi tillbringa en stund framför teven så att katten har ett knä att ligga och spinna i. När vi går och lägger oss har vi nu en rutin där katten följer med till sovrummet och kontrollerar att vi kommer i säng ordentligt, han ligger i sängen ungefär en kvart och sedan letar han upp en egen sovplats någonstans i huset. Kommer vi inte upp i tid på morgonen så har katten inga problem att sysselsätta sig själv. En morgonlek, som kan verka till förvirring lik en utstuderad väckningsprocess, är att leka mattfångarleken, det vill säga att jaga mattkanterna i sovrummet så att mattan glider, ja nästan flyger, in i väggen eller elementet med dunder och brak. Den leken kan hålla på ända tills någon vill vara med och leka eller tills vi av någon annan anledning bestämmer oss för att kliva upp.

Glädjande är att våren har fått katten att vistas mer utomhus. Han smyger och spanar och sitter gärna på altanräcket och tittar ut över landskapet. Inget ont utan att det har något gott med sig, jag ser fram emot att ha en katt som sällskap i trädgården i sommar.

8 kommentarer:

  1. Förlåt, jag tycker inte omkatter, men älskar din berättelse. Jag kunde inte släpa den. Doris Lessings "rufus" har du säkert redan läst, annars har en trevligkattberättelse att segrar emot.

    SvaraRadera
  2. Fantastisk berättelse, livsbejakande med fint slut.

    SvaraRadera
  3. Härligt, hoppfullt, välskrivet.

    SvaraRadera
  4. Hjärtskärande att nån skjutit på kattstackaren, men en underbar berättelse och ett lyckligt slut. Fint.

    SvaraRadera
  5. Jättefin berättelse. Otäckt det att han blev beskjuten inte bara en gång, Va! Uppenbarligen någon mentalstörning inblandat där. Tur att han var så stark!

    SvaraRadera