Tomrum

Det ekar så ödsligt
framför mig, ingenting
Synfältet breddas, förlängs
och horisonten förflyttas

när dungens kronor inte längre
är fyllda av gyllene löv

Det ekar så kusligt
bakom mig, allting
Hörseln skärps, förfinas
när tallarnas grenar inte längre
går att nå från marken

Avbruten

Sitter tyst
igen
efter ännu en
påbörjad mening
som aldrig blev avslutad

Viskar stumt
bakom
stängda ögonlock
att aldrig mera
lyssna på en man

Frågar högt
ifall
det är någon
som kanske vill
ha en påtår igen

Aldrig

Dagen är svart
Skymningen grå
Luften är bly
Jorden regntung

Tystnaden talar
Orden som borde vara guld
Aldrig mer
Natten då allt tog slut

Vi

Ett fjäderlätt stråk
av lättnad i mitt bröst
när första helgen närmar sig

Det finns inte längre
ett oroligt moln
svävande i fredagens sinne

Vi finns inte längre
Jag saknar din röst
men inte dina stumma önskningar

Ärende

Ditt ärende i världen
handlar det om värden
det har aldrig varit klart
Du vet inte vart
tankarna om rätt och mening
för dig utan tydlig ledning
Ditt ärende på jorden
handlar det om orden
att förklara vad du gör
Du vet att du bör
ta vara på det liv du fått
men varför har du ännu ej förstått

Förbjuden känsla

Sitt på altanen och hör grannarna packa husbilen
upptäck förväntan i rösten på den som ropar att inte glömma gummibåten
Koncentrera dig på raderna i boken
Känn en glädje i mobiltelefonens genomträngande signal
En ursäkt att gå in
Svara och lyssna på fastern som kom hem igår
från sin årliga utlandsresa
Hon tar för givet att du vill höra om allt hon har gjort och sett

Mörka

Mörka moln drar in över berget
Släpar sig in över granarnas sluttande silhuetter
Snuddar vid björkarnas toppar
när plötsligt regnet slår sönder tystnaden
sköljer över spända axlar

Över sjön hänger solen oberörd
Hennes ljus kan inte skingra ovädret