Tjugofem år

Det tycks som om tiden
aldrig hittar hem
ensam vandrar den
från år till år
vilse bland dagar
stilla i månader
hittar den lugnet ibland
värmd av ett ovanligt ljus
berörd av en ljummen vind
välkomnad
vilar den i lä
tills längtan efter den saknade
tar den i handen
och sökandet börjar igen

Akvarell

På en trefotad pall

står skrinet med färgblocken öppet

Penseldragen skymtar i

akvamarin lavering

I bilden står en sten

i mitten

centrerat

Det gyllene snittet förfelat

Håller masken på plats

hindrar jordens barn

att sväva ut i rymdens blå

Målaren börjar bli klar med sin bild

flyttar sin ena fot

ett steg bakåt

För att se, att allt är rätt

Då öppnar himlen sig

och tvättar ur
allt det som aldrig kan göras om

Kajornas sång

De grå fåglarnas sång

placerar sig tätt

ekar över öppna ytor

Den stannar kvar

på grannhusets taknock

när du går om hörnet

De grå fåglarnas musik

skränar som is i en hink

metallisk klang

från varje enskild individ

blir till klockspel i stadshusets torn

Trygghet

Tryggheten gnager

krafsar, letar, springer på små tassar

i utrymmen inget öga

kan finna ingången till

pressar sig fram

genom varma väggar

nosar, vädrar

springer skrämd undan om friheten inte ligger öde

Nystart

Hon flyttar bort från undflyende ögon

Hon flyr med den nedslagna blicken

kvar bland kyrkogårdsgångarnas grus

Hon lämnar ett sargat minne

En bild som frusit sönder

som inte längre ger mer än

skuggor av konturer

fuktfläckade ytor

hopsmälta motiv

Vem ska ta ansvar?

Skolgårdsbråk
och föräldraroll
letar efter någon att ställa till ansvar
- rättar mig själv i nästa tanketag

letar efter någon att diskutera med

ta upp ett problem
prata ut
förstå
föreslå
en lösning
finns inom samtalshåll

Så lätt ta till
minoritetens offerroll
när du inte har hunnit
velat
kunnat
förbereda dig
för du har inte orkat se

Det var länge sedan
om någonsin
du höll ditt barn i en kärleksfull kram
Det var ännu längre sedan
om någonsin
du  kände värmen
som en filt över axlarna med tårna nogsamt instuckna i hyddan

Förstummad
går jag hem
med ryggen mot det du byggt som en borg
staplade illusioner om en bättre värld

förföljd av ekot
av ditt våldsamma försvar

anklagad för att anklaga

någonstans i ekots dova klang
en svag klocka av medömkan
som strax överröstas
av vredens vrål

Den moderna tigern
förhandlar först
i morgon går jag till attack
utan vapen
men med makt

Prata

Tänk om orden kunde matcha känslorna
någon gång komma ut rätt
eller för all del
komma ut över huvud taget

Meningen finns ju där inne
den känns i kroppens alla celler
rinner genom ådrorna
simmar bakom ögonlocken

Allt det där som känns så svårt
på ett alldeles självklart sätt
logiskt på alla vis
utom då det tar form i ord och spottas ut