Din lena varma hand

Din lena varma hand
ligger så stilla i ditt knä
Solbränd mot kjolens mönster
vilande i sista sommarens ljus

Huden så tunn, så skör
skuggan av ett violett ådernät
åsar av ålderdomens visdom

Din darrande svaga hand
för koppen till din mun
En mörkbrun droppe stannar
i din mungipas djupa veck

Hotfull

Himlen täckt med mörka moln
Skuggor under kastanjens utsträckta grenar
Dess femfingrade lövverk avvaktar
Det är tyst
Inte ens en fågels larmande tjitt

Muren täckt av murgrönans blad
Grinden stängd och nyckeln länge sedan borta
Dess handtag rostar långsamt
Det är stilla
Inte ens en flugas irriterande surr

Huvudet fullt av urtidens tankar
Tiden koncentrerar alla gråa stråk
Dess mörka innehåll svartnar
Det rör sig
Inte ens ett ögonblicks ro

Handled

Ett brett vitt band
runt handleden
på din solbrända arm
där larmets band
har suttit säkert
i din otrygga värld

Ett brett grått band
runt handleden
på din solbrända arm
är larmets band
som givit trygghet
i en osäker värld

Ett brett osynligt band
runt bröstkorgen
på min hopsjunkna kropp
är livets snara
som drar åt olika håll
i en obarmhärtig värld

D:et

Diagnos nummer ett
Diabetes typ två
Doktorn ordinerade då
Decennier sedan
Diet för behandling

Det kom fler
Diagnoser sedan
Dystra faktiskt och
Dödliga om obehandlade

Dagarna lider
Domen faller
Dock är det så

Döden finns - hos alla
Där, till slut

Du

Ett hus

Vita tegelstenar och fyra trappuppgångar med stålinramade glasdörrar. Den gulbruna, den fulaste, ingången längst bort var också ingången till tvättstugan och cykelförrådet som ingen använde. Det small ändå ofta i porten.

Längst upp höjde den ensamstående mamman rösten när hon lät sin frustration gå ut över någon av pojkarna. Skolgårdens slynglar som alla var rädda för, alla som inte hade hört deras mamma skälla. Orden gick inte genom väggarna men röstläget dalade ner genom våningarna.

En bortvänd och generad blick när den finska tanten tog sin hund ner för trapporna. Hon släppte ut kopplet när de kom till gaveln och hunden lättade sig mot den gula väggen.

Musikerna på nedre botten, alltid välklädda och hälsade artigt. Aldrig ett ljud från deras fem rum, men ibland små notiser i tidningen. Ett underbarn, som uppenbarligen hade möjlighet att öva någon annan stans.

Den gamla farbrorn satt ensam i sin tvåa, såg alla som kom och gick genom sitt köksfönster. Varje kväll halv åtta, slog han på rapport så att alla kunde höra.

På mellanvåningen ekade rökhostan. Sjukpensionär som slutat med cigaretter men som aldrig blev av med slemmet. Sköljde ner det med folköl som bars hem i klirrande plastkassar från Konsum. Hustrun hade en mellanblå städrock när hon knatade iväg till jobbet på kvällarna.

Mitt emot en anonym granne. Aldrig hemma. Vem hade någonsin sett honom eller henne? På brevinkastet stod det S Johansson med gulnade plastbokstäver, placerade i en springa bakom en tunn glasskiva.

Vem är mest

Vem är ensammast
Du
med besök av hemvård flera gånger varje dag
med döttrar som dagligen ringer på telefon
med grannar som hälsar på nån gång då och då
eller jag som sitter här med alla mina frågor

Vem mår sämst
Du
med alla sjukdomar som inte går att bota
med långsamt sviktande mental förmåga
med liemannens skugga alltid i din närhet
eller jag som går omkring med denna oro i min själ

Vem är äldst
Du
som inte bryr dig om någonting alls
som breder smör på bananskivor
som aldrig bjuder om du får en gäst
eller jag som räknar gråa hår när orken tryter

Språk

År i sorg
och ensamhet
tystnaden är en tröst

Dagarna
går långsamt fram
fotona hör din röst

En timme
ekar orden
besök får inga svar

För alltid
envägs vilja
språket som finns kvar