Försommar

Narcissen böjer 
sitt öga ner mot jorden 
Nacken värms av sol

Jordskorpan krökte sin rygg

Den gryning som sökte sig uppåt 
hindrades 
av jordskorpan 
som krökte sin rygg i medlidandets plågor 
och nattens maror 
hade spunnit ett ogenomträngligt nät 
där fasans trådar 
klibbiga 
gjort sig omöjliga att svepa bort

Katten kurrar

Katten kurar ihop sig bredvid min axel 
jag lägger armen runt 
och får en sidenmjuk haka vilande på min hand 
Katten spinner 
ihåligt på utandningen 
men varje inandning vibrerar i en löftesrik försäkran 
om tillgivenhet 
Min näsa känner kattens päls 
Jag andas in minnet av skogens tystnad 
Värmen leds över, delas utan att avsändaren förlorar 
Jag kan inte låta bli att ta emot 
värmen som en gåva 

Testar

Vinden sliter
testar ur hennes hårt åtstramade frisyr
Skuggan framför henne
får slingrande tentakler
som sträcker sig
vrider sig
i takt med brösthammarens skenande rytm
försöker nå
något som finns där,
strax utom räckhåll

Tjugofem år

Det tycks som om tiden
aldrig hittar hem
ensam vandrar den
från år till år
vilse bland dagar
stilla i månader
hittar den lugnet ibland
värmd av ett ovanligt ljus
berörd av en ljummen vind
välkomnad
vilar den i lä
tills längtan efter den saknade
tar den i handen
och sökandet börjar igen

Akvarell

På en trefotad pall

står skrinet med färgblocken öppet

Penseldragen skymtar i

akvamarin lavering

I bilden står en sten

i mitten

centrerat

Det gyllene snittet förfelat

Håller masken på plats

hindrar jordens barn

att sväva ut i rymdens blå

Målaren börjar bli klar med sin bild

flyttar sin ena fot

ett steg bakåt

För att se, att allt är rätt

Då öppnar himlen sig

och tvättar ur
allt det som aldrig kan göras om

Kajornas sång

De grå fåglarnas sång

placerar sig tätt

ekar över öppna ytor

Den stannar kvar

på grannhusets taknock

när du går om hörnet

De grå fåglarnas musik

skränar som is i en hink

metallisk klang

från varje enskild individ

blir till klockspel i stadshusets torn