Tjugofem år

Det tycks som om tiden
aldrig hittar hem
ensam vandrar den
från år till år
vilse bland dagar
stilla i månader
hittar den lugnet ibland
värmd av ett ovanligt ljus
berörd av en ljummen vind
välkomnad
vilar den i lä
tills längtan efter den saknade
tar den i handen
och sökandet börjar igen

Akvarell

På en trefotad pall

står skrinet med färgblocken öppet

Penseldragen skymtar i

akvamarin lavering

I bilden står en sten

i mitten

centrerat

Det gyllene snittet förfelat

Håller masken på plats

hindrar jordens barn

att sväva ut i rymdens blå

Målaren börjar bli klar med sin bild

flyttar sin ena fot

ett steg bakåt

För att se, att allt är rätt

Då öppnar himlen sig

och tvättar ur
allt det som aldrig kan göras om

Kajornas sång

De grå fåglarnas sång

placerar sig tätt

ekar över öppna ytor

Den stannar kvar

på grannhusets taknock

när du går om hörnet

De grå fåglarnas musik

skränar som is i en hink

metallisk klang

från varje enskild individ

blir till klockspel i stadshusets torn

Trygghet

Tryggheten gnager

krafsar, letar, springer på små tassar

i utrymmen inget öga

kan finna ingången till

pressar sig fram

genom varma väggar

nosar, vädrar

springer skrämd undan om friheten inte ligger öde

Nystart

Hon flyttar bort från undflyende ögon

Hon flyr med den nedslagna blicken

kvar bland kyrkogårdsgångarnas grus

Hon lämnar ett sargat minne

En bild som frusit sönder

som inte längre ger mer än

skuggor av konturer

fuktfläckade ytor

hopsmälta motiv

Vem ska ta ansvar?

Skolgårdsbråk
och föräldraroll
letar efter någon att ställa till ansvar
- rättar mig själv i nästa tanketag

letar efter någon att diskutera med

ta upp ett problem
prata ut
förstå
föreslå
en lösning
finns inom samtalshåll

Så lätt ta till
minoritetens offerroll
när du inte har hunnit
velat
kunnat
förbereda dig
för du har inte orkat se

Det var länge sedan
om någonsin
du höll ditt barn i en kärleksfull kram
Det var ännu längre sedan
om någonsin
du  kände värmen
som en filt över axlarna med tårna nogsamt instuckna i hyddan

Förstummad
går jag hem
med ryggen mot det du byggt som en borg
staplade illusioner om en bättre värld

förföljd av ekot
av ditt våldsamma försvar

anklagad för att anklaga

någonstans i ekots dova klang
en svag klocka av medömkan
som strax överröstas
av vredens vrål

Den moderna tigern
förhandlar först
i morgon går jag till attack
utan vapen
men med makt

Jag sträcker ut tanken

Jag sträcker ut tanken
tänjer osynliga leder för att nå
den där känslan
av välbekanthet

inväntar beröringen
fingertoppar som hittar
en orienteringspunkt
när ögonen inte kan se

Jag sträcker ut tanken
letar efter minnen
som kan hålla
tyngdpunkten kvar

Jag sträcker ut mina sinnen
förväntar en smak
ett tryck, en tyngd
men det finns inget där

Iver

I bussen luktar fukt

vitlök, svett och inpyrd rök

På andra sidan gången

mindre än en armslängds avstånd

från ett hjärtas dova slag

sitter två okända väninnor tätt

fniss och prat och slingat hår

På andra sidan tiden

mindre än en årstid bort

ekar minnet av ett liv

När hon stiger av

har beslutet tagit form

Med bestämda, raska steg

går hon upp för backen, hem

för att lyfta luren och sen slå

numret hennes fingrar aldrig glömt

En uppblossad iver att få tillbaka

sitt liv och sina vänner

Styrkan finns där nu - hon vet

hon vet - vad hon ska säga

hur hon ska inleda sitt samtal

Hon ler när hon går över tröskeln

I hallen luktar mat

vitlök, kött och gräddig sås

På andra sidan hallen

längre än en armslängds avstånd

från en lungas djupa suck

där sysslar en välkänd silhuett

klirr och klang och dukningsljud

På andra sidan viljan

mindre än ett ögonblick
dunstar modet bort

Inuti

En utslagen blåsippa
i solstrimman violetta
skiftningar och sockerströsslade reflexer

Strax bredvid med stjälken böjd
den vita kronan gömd
i knoppens mörkgröna, fjuniga foder

 

Oförglömlig

Oförglömlig var dagen

när kvällen 

delade himlen i fält

som över fälten

lyste i glödande blått och skärt

Oförglömlig var kvällen

efter dagen 

som dolt i ljus

månadens ljuspunkt

en måne som lyser i mörkret

Vår

Snödroppen knoppar
spricker fram ur bladets svärd
som spränger upp genom jord och snö

Talgoxen sjunger
sitt fyra gånger tulipp
eller fler, i körsbärsträdets topp

Dagarna tänjer sig
sakta och räcker faktiskt
till en skön promenad efter jobbet

Det är bara du
som går och suckar
och undrar om det aldrig ska bli vår

Fnittra

En uppkrupen i sängen med benen i kors

den andra på heltäckningsmattan med ryggen mot hyllan

en blick

en outtalad fråga

telepatisk förståelse

och sedan insikten

förvåningen byts i en glädje

en lycka som inte går att hålla tillbaka

snart ligger de båda

nerfallna på sidan
skapande

en glittrande, gnistrande bäck
av splittrade outsagda ord

  

Tänka

Sittande i en smal fönstersmyg
ser på livet utanför

där flyger några småfåglar förbi
stannar upp en kort stund
för att hämta upp ett frö
ta det med till en avskild plats
och sedan arbeta med att få tag i dess inre

ser reflektioner av askens grenar
i rutans blanka yta
försöker att inte tänka så mycket

Roll

Vinterns gråsvarta trädstammar
i tödagerns bleka ljus
penslade med ett mattvitt lager snö

Ett ljust täcke, med grafiskt skarpa konturer
stänger mörkret inne
vill hålla svärtan nere
det spelar ingen roll
att den döda stammen bara vilar

Till våren vaknar den igen
lägger osynliga millimetrar till sitt omfång
hon vädjar till dig
att axla den börda som dagen ger

Alla år

Tänk så många år
och ingen som förstår
behovet av att minnas
viljan att få känna
önskan att få släppa allt

och springa över krossat glas
och känna alla vassa flisor
som fastnar under fötterna
som vandrar in i huden, genom blodet, ut i kroppen
med en egg som skär igenom allt förnuft

Tänk vad tiden går
och ingen som förstår
känslan av att falla
lusten till att svära
önskan att få slippa allt

Je suis Charlotta

Je ne suis pas Charlie
je ne veux pas offenser

Jag följer ändå Charlie
född i en värld av frihet
att göra vad jag kan, säga vad jag vill

uppvuxen i ett land med fred
frihet att tycka som jag gör
att lyssna på det som hörs
eller att slå bort varje tanke som stör

Jag är Charlotta, den minsta
fostrad i en familj som saknar religion
där ingen någonsin sådde skuld
men där skammen växte av sig själv
bara vetskapen att det finns de
          som föddes annanstans
          som inte heller har fått välja

Jag gör som Charlie
och jag retar kanske någon
ibland
Jag är Charlotta
och jag tackar... - vem? -
för att jag kan känna
för att jag kan höra
för att jag kan se
för att jag kan förstå
        om jag gått för långt
        om jag passerat den gräns
som kallas integritet

Je suis aussi Charlie
mais, je me demande
vad som får dig att fortsätta reta
peta syrran i sidan
tills hon skriker och slår
oprovocerat... hårt

Ballonger

Nära horisontens rand
ballonger som knappt går att skönja med ögat
den varma sommardagen
luften dallrar ogenomskinligt

Himlen skiljer sig
från din beröring
längtan når inte genom det pudrade ljusblå fält
där molnslöjor börjar sitt nya liv

Tanken är tom

Gråa stumma stammar
i morgondimmans mörka vithet
viskar inte
talar aldrig, mumlar kanske

Tomma svarta fält
på andra sidan diket
den nygrävda, djupa avgrunden
längs vilken alla måste färdas
för att nå fram

Varelser som lever i mörkret
korsar ibland den utstakade vägen
resan blir fylld av faror för den som låter sig röras
beröras
förföras av farten
som lämnar all mening bakom sig
rusar fram genom det öde landet
ingen tanke hinner ikapp

Lampan lyser röd
tanken är tom

Tjura

När ingen tar notis
ingen hör din röst
om ämnen som du kan

När ingen bryr sig om
är det ingen tröst
att vara den som kan

När alla felen hopas
glömda i ett brus
gömda under andras stress

Då tystnar du till slut
låter världens ljus
dö under våndans press

Sen smyger avogheten fram
viljan slutar vara följsam
vänder bittert bort ditt ansikte

Tomrum

Det ekar så ödsligt
framför mig, ingenting
Synfältet breddas, förlängs
och horisonten förflyttas

när dungens kronor inte längre
är fyllda av gyllene löv

Det ekar så kusligt
bakom mig, allting
Hörseln skärps, förfinas
när tallarnas grenar inte längre
går att nå från marken