Tomrum

Det ekar så ödsligt
framför mig, ingenting
Synfältet breddas, förlängs
och horisonten förflyttas

när dungens kronor inte längre
är fyllda av gyllene löv

Det ekar så kusligt
bakom mig, allting
Hörseln skärps, förfinas
när tallarnas grenar inte längre
går att nå från marken

Avbruten

Sitter tyst
igen
efter ännu en
påbörjad mening
som aldrig blev avslutad

Viskar stumt
bakom
stängda ögonlock
att aldrig mera
lyssna på en man

Frågar högt
ifall
det är någon
som kanske vill
ha en påtår igen

Aldrig

Dagen är svart
Skymningen grå
Luften är bly
Jorden regntung

Tystnaden talar
Orden som borde vara guld
Aldrig mer
Natten då allt tog slut