25 juli, 2014

Ett hus

Vita tegelstenar och fyra trappuppgångar med stålinramade glasdörrar. Den gulbruna, den fulaste, ingången längst bort var också ingången till tvättstugan och cykelförrådet som ingen använde. Det small ändå ofta i porten.

Längst upp höjde den ensamstående mamman rösten när hon lät sin frustration gå ut över någon av pojkarna. Skolgårdens slynglar som alla var rädda för, alla som inte hade hört deras mamma skälla. Orden gick inte genom väggarna men röstläget dalade ner genom våningarna.

En bortvänd och generad blick när den finska tanten tog sin hund ner för trapporna. Hon släppte ut kopplet när de kom till gaveln och hunden lättade sig mot den gula väggen.

Musikerna på nedre botten, alltid välklädda och hälsade artigt. Aldrig ett ljud från deras fem rum, men ibland små notiser i tidningen. Ett underbarn, som uppenbarligen hade möjlighet att öva någon annan stans.

Den gamla farbrorn satt ensam i sin tvåa, såg alla som kom och gick genom sitt köksfönster. Varje kväll halv åtta, slog han på rapport så att alla kunde höra.

På mellanvåningen ekade rökhostan. Sjukpensionär som slutat med cigaretter men som aldrig blev av med slemmet. Sköljde ner det med folköl som bars hem i klirrande plastkassar från Konsum. Hustrun hade en mellanblå städrock när hon knatade iväg till jobbet på kvällarna.

Mitt emot en anonym granne. Aldrig hemma. Vem hade någonsin sett honom eller henne? På brevinkastet stod det S Johansson med gulnade plastbokstäver, placerade i en springa bakom en tunn glasskiva.

2 kommentarer:

  1. Vilken underbar skildring. Vad nyfiken man blir.

    SvaraRadera
  2. Bra. Hus har många hemligheter.

    SvaraRadera