18 augusti, 2011

Skogen

Skogen är full av fasor och mörka skuggor. Ojämna stigar som är svåra att följa, försvinner ibland oförklarligt och lämnar vandraren vilse i stiglös mark. Oväntade ljud spänner nerverna och ger fantasin näring att börja föreställa sig otäcka djur och timmar av skräckfyllt letande efter vägen tillbaka. Rovdjuren finns kanske bakom ett mossbevuxet krön, mellan stammarna längre bort eller följer bakom i spår som inte går att dölja.
Faran lockar några in i det gröna dunklet men rädslan håller sig nära skogsbrynet. Korparna flyger i flock över granarnas svarta toppar, spanar och väntar. Letar efter försvarslösa offer för deras hunger. Hårda svarta näbbar, redo att börja äta innan lammet är dött.
Gräset längs dikeskanten är gulnat och torrt. I buskarnas nedböjda grenar håller fukten sig kvar. Kvistarna slår mot ben och armar som försöker hålla dem på avstånd. Där bland de fortfarande gröna bladen finns den värsta faran. Den minsta, nästan osynliga parasiten, så liten att den inte ens kan skrämma bort den mest ångestfyllda skogsflanör.

6 kommentarer:

  1. Fint skildrat men totalt ofarligt. Åtminstone här i min skog.

    SvaraRadera
  2. oj, en till med en otäck vinkling. Poetiskt beskrivet trots att jag själv hyser den största kärlek till skogen och inte ser något hotande i den alls.

    SvaraRadera
  3. Är också en skogsnjutare, men kan tänka mig att din beskrivning skulle passa in om man är ensam i en nattlig skog!

    SvaraRadera
  4. Väl beskrivet, är jag säker på. Liksom merparten av puffianerna ovan har jag aldrig varit rädd i skogen.

    SvaraRadera
  5. Så kan man känna i en mörk skog och visst är säkert det sista lilla djuret mest blodtörstig :-). Fina beskrivningar av skogen.

    SvaraRadera