09 september, 2010

Ett undantag

Löftet ekar med en ihålig ljudförnimmelse i bakhuvudet. Inte uttalade ord, men känslan av att veta något som ingen annan anar, ett eko som långsamt tonar neråt, utåt mot skuldrorna och axlarna. Löftet som skälver, sovande i samma bo som migränen brukar vila i.

Chokladbiten ligger där, liten, mörk, lockande.

Värken och löftet i samma rede. Kunskapen tassar på tå. Vetskapen om vad frestelsen kommer att åstadkomma försöker passera, men väljer blygt att stanna i bakgrunden när längtan frimodigt  länger stegen, tar löftet i handen och leder det ut mot livet. Bländad av ljuset. Förvirrad av intryck, oroande många känslor som irrar runt. Ett löfte utan styrka att stå emot omvärldens alla påträngande ord. Ett löfte utan verkan när längtan tar initiativet och riktning. Ett löfte vars eko långsamt ebbar ut.

En enda liten, mörk chokladbit kan väl inte vara någon fara.

5 kommentarer:

  1. Nä en chokladbit kan man ta.
    :)

    SvaraRadera
  2. Ha, ha...jag brukar hamna där vid mens...
    Chokladen är extra lockande då, men samtidigt vet jag att migränen slår till direkt jag petar in den ljuvligt doftande chokladen i munnen.
    Bra skrivet

    SvaraRadera
  3. Just det. Vackert och ångestladdat.

    SvaraRadera