19 juli, 2010

Att stå ut

Skinnet på ratten var blankslitet och skiftade i grönt nuförtiden. Han mindes när bilen var ny och allt inuti var blått. Då var bilen blå och livet skönt. Hur hade det blivit så här? När hade allt förändrats?

I backspegeln hängde teddytärningarna, gulnande av ålder men fulla av minnen. Han ville inte göra sig av med dem. Det skulle vara som att kasta ut barnen ur hans liv. Han mindes tjattret från baksätet när killarna åkte med. Tärningarna var det närmaste han kom pojkarna numera, kändes det som. Trots att han såg dem varje morgon så tyckte han inte längre att han kände dem. De där ynglingarna vid köksbordet, alltid nyklippta och välklädda, som sin mamma. De behandlade honom som en möbel som finns där och som man egentligen inte gillar men som man står ut med bara för att man inte ids slänga ut den. Nonchalerad av sina egna barn. När hade de försvunnit ur hans liv?

Han blev omkörd av en silvergrå bil och han hann aldrig se vad det var för märke innan den hade försvunnit långt framför honom. Allt försvinner från honom. Utom minnena. Eller? Hur är det egentligen, kan man lita på minnena? När bilen var ny, för femton år sedan, då var allt så bra. Han var själv ofta i centrum av allas uppmärksamhet, visst hade han varit det. Det hade känts så självklart då, men nu fick han känslan av att han bara hade varit ett verktyg för henne. Hon hade lett pojkarna i en dans runt honom och de hade skrattat och lekt. Visst hade hon skrattat. Men vad var det egentligen för skratt? Hade hon varit en häxa redan då?

Nej, han var säker på att han aldrig skulle blivit kär i en ond och elak kvinna. Hon hade blivit sådan. Det var säkert hans eget fel. Han hade skrattat åt henne. På den tiden trodde han nog att han hade skrattat med henne, men han hade upptäckt den där blicken som talade om att hon inte var road. Visst skrattade munnen i hennes ansikte, men ögonen blev stela och så fort hon hade fångat hans blick med sin så vek den av. Hon hade aldrig sagt något, men han visste.

Ändå hade han fortsatt att låtsas som ingenting och de hade fortsatt att sätta honom i centrum. Kanske var han en totempåle i deras familj. Hon ledde besvärjelsedansen och lärde omedvetet pojkarna att följa hennes mönster. Varför hade han inte sett något då? Om han hade sagt något eller gjort på något annat sätt så hade det kanske inte blivit så här. Han hade antagligen gjort henne elak. Om han bara hade förstått hur det skulle bli, så skulle han inte ha varit så egoistisk. Nu var det för sent.

Han var ensam på vägen och hade ökat hastigheten efter att ha blivit omkörd av den silvergrå. Mätaren visade på över hundra. Han kunde inte köra ifrån det här men han kunde gasa. Hans gamla Bluebird var inte slut ännu. Hans äktenskap var slut, men inte hans bil.

Han hade gjort henne elak. Det var hans eget fel att hon och pojkarna hade vänt sig ifrån honom. Om han hade tänkt mer på dem och frågat vad de tyckte och ville i stället för att ordna och fixa så skulle allt blivit annorlunda. När hade de börjat sluta med att ställa upp på hans villkor? Det kunde han inte komma ihåg. Han kunde inte heller komma ihåg när han började göra sig till för att få dem med sig. Men han kunde när som helst känna tomheten och besvikelsen inom sig när de inte gick med på hans förslag. Besvikelsen! Hur många år hade han inte stått ut med den känslan. Bitit ihop och kommit med nya förslag nästa dag, nästa helg, nästa år.

Sedan hade hans ork försvunnit. Eller var det glädjen? Det var som om hon hade stulit hans glädje och gömt den för honom. Det var efter att hon blivit elak. Hon såg ut att njuta av att se honom sådär avslagen. Det var väl skadeglädje, nu var det hennes tur att vara glad. Hon hade massor med saker på gång jämt. Varför ville hon inte ha med honom? Han hade ju alltid velat ha med henne då, förr när han var den som ledde familjen. Då när han hade lust och glädje och iver att göra saker tillsammans. Om hon nu inte hade gillat att han var i centrum, så behövde hon väl inte utesluta honom helt nu?

Varför uteslöt hon honom? Varför? Hon vägrade svara när han frågade. Felet var säkert hans, men varför hade han inte fått veta vad han gjorde för fel? Hon hade tagit kontakt med en advokat. Hur hade det kunnat bli så här? Han hade börjat gråta när hon sa det. Det hade verkligen runnit tårar från hans ögon.

Han kände hur det brände bakom ögonen igen, när han tänkte på hur han faktiskt hade gråtit. Det var mer än han kunde stå ut med, hon hade fått honom att gråta som ett barn. Skammen drev honom att trycka ytterligare på gaspedalen. Vägen tycktes smalna av framför honom och där borta var den skarpa kurvan strax innan bergväggen.

3 kommentarer:

  1. Att den mannen behövde hjälp med sina frågetecken. Vardagstragik på hög nivå.
    Bra skildrat.
    Frågan är nu om inte&så texten borde kunna befrias ett par "?".. (17st enl explorern;)
    Tack för din kommentar på "busken" som fick mig att hitta hit!

    SvaraRadera
  2. Gripande, och du har fått till ett slut som kan utvecklas på många sätt.
    Bra skrivet

    SvaraRadera
  3. Väcker känslor i mig, tycker synd om honom, känner hans ensamhet o förvirring.Bra

    SvaraRadera