Att sakna bekräftelse

Ingen telefonsignal, ingen som knackar på ytterdörren. Just idag skulle det varit roligt om någon hade gett ett litet livstecken ifrån sig. Visst borde man ha ringt själv och frågat hur de mår, visst borde man slängt iväg ett sms emellanåt och berättat vad som pågår. Men det kommer så mycket emellan, jobba, träna, skjutsa, laga mat, diska, dammsuga, tvätta.

Blir det sedan en timme över, då är det så skönt att bara lägga sig i soffan och slå upp en bok och bara släppa den här världen. En timme i soffan som - erkännes - faktiskt kan bli både tre och fyra. För att inte tala om tiden framför datorn, som dränker alla dåliga sociala samveten när tiden rinner iväg.

Inga telefonsamtal, bara ett grattiskort på posten igår. Den sedan många år envisa strategin att försöka smita undan födelsedagsfirande tycks ha lyckats, lite bättre än väntat till och med.